Sida 128
En dag vid Eclisfontaine
att det krävdes en automobil för att så fort som möjligt föra honom till ett fältsjukhus. Order gavs genast att närmaste bil, vem den än tillhörde, i full fart skulle köra till olycksplatsen och hämta den sårade. Det dröjde icke länge förrän man var tillbaka med överstelöjtnanten, som så gott sig göra lät, låg inbäddad mellan två sjukvårdssoldater.
Kort därpå kom infanterikaptenen Bernhard gående utan hjälp. Hela hans huvud var ombundet, men bandagen voro röda och blodet droppade utför hans vapenrock och ned på landsvägen. Just då han vänt sig om för att utdela ett kommandoord åt sina stormande soldater, hade han snett bakifrån genom kinden fått en kula, som gick ut genom munnen och tog åtskilliga tänder med sig. Man hoppades att underkäken och tungan icke blivit farligt skadade, men ännu så länge hade han ingen lust att tala mer än nödvändigt var. Han var en duktig karl och oaktat sin olycka vid utmärkt kurage. Det enda som förargade honom var att blodflödet nedsolkat hans fina vapenrock. Men snart nog blir man van vid de sårades skaror och fäster sig icke längre så mycket vid dem.
Det är ingen olycka att blöda för sitt land och sin frihet. Då människor nödvändigtvis skola skjuta på varandra, så är det ju väl att så många blott bli sårade och kunna räddas till livet, om också som krymplingar för sina återstående dagar. Men olyckliga äro de som berövas sin frihet och tagas bort ur deras led som försvara sitt land, för att gå fångenskapens ödsliga stunder till mötes. De må där bemötas hur vänligt som helst, så är dock fångenskapen den hårdaste prövning som kan drabba en soldat.
Källa: Project Runeberg ·