Sida 132
En dag vid Eclisfontaine
Se på de franska infanterister, som just nu komma marscherande till Eclisfontaine, berövade sina vapen och ränslar, men ännu bärande en och annan liten mattornister. De äro 23 man högt och eskorteras av två tyska soldater med laddade gevär och påsatta bajonetter. Många, kanske de flesta, hava ett likgiltigt uttryck och en blick som förråder en tanke: nu är allt förlorat, nu går det på tok för oss. Andra se djupt nedslagna ut och man ser att de gråtit. Deras armars kraft har tagits ifrån Frankrike, just nu då den behövdes som bäst.
Jag sällskapade just med brigadchefen, generalmajor Bernhard, då fransmännen kommo tågande i sina illa farna blå vapenrockar och sina vida röda byxor, smalnande mot stövelskaften eller de höga snörkängorna. Uniformerna voro slitna och solkiga, och det är icke underligt efter långa dagars och nätters vistelse i skyttegravarna. Man kan väl icke begära att de skulle vara fina och putsade efter en sådan tid.
General Bernhard gick fram på vägen och anbefallde halt. Därpå lät han fransmännen bilda en halvkrets framför sig och började samtala med flera av dem. En hade blivit utskriven från Auxerre och hade på 11. mobiliseringsdagen transporterats över Bar-le-Duc till trakten av Varennes, där hans regemente sedan dess befunnit sig. Varje karl rannsakas noga. I »protokollet» antecknades alla uppgifter. Man vinner på detta sätt en värdefull kunskap om fienden. Redan av uniformerna kan man sluta till vilka trupper man har emot sig. Det tycktes ej heller
Källa: Project Runeberg ·