Sida 328
Vid Fjärde armén
Narbonne, sutto kring en så och skalade potatis till sitt eget middagsmål. Medan jag gjorde en teckning av dem samtalade vi om ett och annat. De voro förvånade över den vänliga behandling de rönte i den tyska fångenskapen. De hade väntat sig något helt annat. »Man kan icke begära mer än tak över huvudet, halm att ligga på och tillräcklig mat att äta, och det få vi här. Med den tyska bevakningen stå vi på god och förtrolig fot. Man bjuder oss ofta cigarretter och choklad. Det skulle gå mycket bra för oss att leva i god grannsämja med tyskarna.» Vidare berättade fransmännen att de alla hade hustru och barn därhemma, som naturligtvis voro oroliga för deras öde. Och nu undrade de om kriget skulle bli långvarigt, om de skulle föras inåt Tyskland och om de under fångenskapen skulle få vara tillsammans med sina landsmän och icke behöva känna sig alltför ensamma. Jag kunde ge dem lugnande svar på deras frågor. En av dem påstod att han hade sett väl femtio av sina kamrater dödas på det ställe där han blev tillfångatagen. En annan hade förlorat en gammal vän och skolkamrat alldeles vid sin sida, sedan de länge haft sällskap i skyttegraven. De fem fångarna från södra Frankrike voro lugna, behärskade och sansade män, som nu, naturligtvis, hade en helt annan och mycket nyktrare syn på kriget än den dag då de först hörde reveljen i Bordeaux och Narbonne. Glansen, skimret hade försvunnit, det drömda segerjublet hade efterträtts av den nakna, ödsliga verkligheten. Trikoloren sågo de blott som genom en töckendimma och marseljäsens toner nådde icke
Källa: Project Runeberg ·