Sida 330
Vid Fjärde armén
stannade vi dock ett tag vid en flygstation, där kaptenen hade tjänsteärenden. Medan vi stodo där kom en »duva» nedsvävande i härlig glidflykt. Hon kom med förfärande hast, tycktes det, och hennes ljusa, lätta vingar avtecknade sig skarpt mot en fullkomligt klarblå himmel. Hon kom rakt på oss och man tyckte att man borde gå ett steg åt sidan för att inte få ett slag av den ena vingspetsen. Då hon var helt nära marken, gjorde hon en svag rörelse som om hon hade tänkt lyfta igen. Men det var blott för att mildra stöten vid landningen. Så rullade hon ett stycke och stannade så fint på ängen.
Flygaren och en hans kamrat följde oss på vår vidare färd. Och åter upprullade sig det brokiga soldatlivet omedelbart bakom truppernas rygg, som vi sett så många gånger förr. Det är icke så svårt att komma fram som man skulle tro, ty nu på dagen hålla sig de flesta stilla och maskerade. Här och var brinna små eldar i trädens skugga, man kokar och dricker sitt kaffe, röker sin pipa och solar sig på kullvräkta vetekärvar. Förplägnadsfordonen med sina vita och gula tunneltak äro som vanligt täckta med lövruskor för att icke för mycket skrika i ögonen på franska flygare.
Somme Py är icke mycket att stanna för, nästan hela byn är bränd och ödelagd och endast nakna murar stå kvar med sidorna svarta efter lågornas sot. Vår färd går vidare. Ånyo skymtar ett och annat sjukvårdskompani med sina läkare och sjukbärare och fordon, och här och var dyker stridsträngen tillhörande något infanteriregemente fram. Vi känna där igen våra gamla bekanta, de lövruskprydda
Källa: Project Runeberg ·