Sida 408
Till Belgien
uppsöker alltid riskabla platser — man kunde frestas att tro att han önskade bli skjuten. Det vore en vacker avslutning på en lysande levnadsbana. Men kulorna undvika honom, medan de icke skona dem, som äro i hans närhet. Ja, han går så långt, att han går fram till skyttelinjerna, lägger sig där och skämtar med soldaterna. Naturligtvis verkar hans närvaro i högsta grad uppmuntrande på dessa. En dag gick han, åtföljd av en saldat, fram till en fientlig skyttegrav, som visserligen varit tyst länge, men om vilken man icke kunde veta, huruvida den innehöll folk eller ej. Lyckligtvis var den tom. När excellensen återvände, förebrådde vi honom hans oförsiktighet. ’Men det var ju ingen där,’ svarade han helt lugnt. ’Ja, men den kunde lika väl ha inneslutit dolda skyttar.’ — ’Sant, och då hade jag väl antagligen inte gått dit.’»
Bäst som vi stodo och talade om excellensen, kom han själv ut i vestibulen för att bedja mig stiga på. Jag kände honom från Deutsch-asiatische Gesellschaft i Berlin, där jag under hans presidium hade hållit föredrag om min sista resa. Han tog också emot mig som en gammal bekant och ville nu till en början, att jag skulle lära känna fru Koch.
Generalguvernören i Belgien, generalfältmarskalken friherre Colmar von der Goltz, på sin tid i turkisk tjänst och nu åter av sin kejsare ställd vid sultanens sida, är en man om 71 år fyllda, men bibehåller ännu sin handlingskraft och energi. Han är nu i sitt element. Han är kraftigt byggd och satt, men snarare liten till växten, har en vänlig och skämtsamt plirande blick bakom glasögonen och påminner mer om en professor än om en general. I själva verket
Källa: Project Runeberg ·