Sida 434
Antwerpen dagen efter dess fall
en granat slagit ned i grannskapet? Eller var det måhända en budbärare som infunnit sig och anmält, att tyskarna brutit hål i den yttre fortgördeln och nu trängde in därigenom? Och vilka voro gästerna, som blivit störda vid bordet? Var det husets folk själva, som i sista ögonblicket flytt, eller var det officerare, som på sitt återtåg tillbringat en natt därinne?
Slottet var dött och övergivet. Man hörde inga andra ljud än det ihåliga ekot efter sina steg och då och då en knäppning i en möbel. Blott i vestibulen på nedre botten fanns en levande varelse, en vit duva. Hon satt ensam och förfrusen och kurade på ett bord. Den vita duvan är oskuldens och renhetens sinnebild, den himmelska helgelsens symbol. Här tycktes hon hava spelat ut sin roll. Det öppna fönstret lockade henne icke till slottsparkens frihet.
På en parkväg vid en annan villa hade en kolonn öppna ammunitionskärror kört in. I dem lågo belgiska granater med röret bortskruvat. Projektilerna hade icke kommit till användning, men fingo endast i stympat skick falla i tyskarnas händer.
Nu kunde vi icke längre åka så fort. Vägen var uppfylld av fordonskolonner och ulaner. De skulle till Antwerpen för att därifrån fortsätta till Gent. I väster hörde man kanondån på avstånd. Tyskarna gåvo sig ingen ro. Det ointagliga Antwerpen hade fallit inom loppet av några få dagar, och genast drogo erövrarna vidare mot väster. Talatta, talatta! De måste fram till havet. England hade velat ha krig, och England skulle få sitt lystmäte i högre grad än någonsin, alltsedan Wellingtons dagar.
Hela kompanier av marinsoldater komma tågande,
Källa: Project Runeberg ·