Från fronten i väster september-november 1914

499 på sitt huvud, men eljest tycktes bombardemanget icke det ringaste hava imponerat på djuren — de trodde väl att kanondundret var ett annalkande åskväder. Men det märkvärdiga var att alla rovdjuren hade försvunnit. Och detta är enda anledningen varför zoologiska trädgården verkligen har med kriget att göra. De stora, präktiga, runda sommarburarna voro tomma, och lika tomma voro djurens vinterboningar inomhus. En gammal djurvårdare, som tungsint och böjd gick och krattade gångarna i parken, förklarade sammanhanget, allt under det att han, liksom den indiska elefanten, skakade på huvudet. »Alla rovdjuren blevo skjutna,» sade han. »Fyra präktiga lejon, fem granna tigrar, alla leoparder och pantrar, alla lantbjörnar och isbjörnar skötos. De tvingades ut i sommarburarna och skötos — med gevärsmynningarna mellan gallerstängerna.» Han suckade och tyckte säkert att detta var den mest smärtsamma förlust kriget förorsakat, ty både han och rovdjurens övriga vårdare hade fäst sig vid sina skyddslingar. »Men varför i all rimlighets namn blevo de arma djuren skjutna; de misstänktes väl icke för spioneri heller?» frågade löjtnant Hutten. »Nej bevars,» svarade vårdaren, »det kom helt enkelt en order från en general. Man fruktade, att om burarna träffades av granater, rovdjuren kunde slippa ut och ställa till spektakel på gatorna. Därför skötos de. Men nu är bombardemanget över och burarna stå tomma. Icke så mycket som en skärva har slagit ned i zoologiska trädgården.» Det hade varit intressant att veta hur den granat