Från fronten i väster september-november 1914

684 ett framträdande drag hos det tyska arbetet på alla omraden att gå grundligt till väga oeh att genomtränga och betrygga den ställda uppgiften i dess minsta en- skildheter. Detta rent tyska anlag skola vi med all oss nådeligen förlänad viljekraft också bringa i bruk under ett tidsskede av ödesdigra händelser. Liksom vi vaiit ett folk, som i fredens hägn byggt upp nya och även för andra nationer välsignelserika värden, sa skola vi — vare det vårt svar på de dödas böne- rop — icke vila förrän vi tvingat våra motståndare till en fred, som icke blott medför en ny vår för vårt land, utan också utgör en borgen för hela Europas lugn och säkerhet. Ännu ett rop hör jag framtränga ur massgravarna: Förgäten icke våra lidanden och våra sår! Mina kära kamrater! De bland vårt folk, som ännu bevarat det sedliga allvaret, skola aldrig förgäta de sår och lidanden detta krig fört med sig. Priset för vår befrielse och våra segrar är det dyrbaraste och adlaste ett folk kan betala: vår ungdoms blod! Kom- men och skåden huru vi begrava de unga! Vi kunna icke ens skänka dem en enkel kista. Vi kunna icke, såsom de gamla germanerna, lyfta dem på våra skuldror och över bergen bära dem till det tyska hem- met. Men, mina kära bröder, jag känner en sarkofag, som är kostbarare än en kista, hoptimrad av en främ- mande mästare, jag menar det tyska hjärtats sarkofag. Djupt förborgade i denna vilja vi nedbädda våra kära döda och föra dem med oss en gång till det tyska hemlandet. Och om en gång — det Gud, beskyddaren av vår tyska kamp, förbjude — den tid skulle komma, i vilken en generation av ynglingar och unga kvinnor