Från fronten i väster september-november 1914

icke vet, vad freden och rikets nya blomstring kostat oss, en tid, i vilken man under slapphet och vällev- nad endast njuter av frukterna, en tid, i vilken man hängiver sig åt de upplösande och förstörande seder- nas främmande gudar — då, mina kära bröder, är för oss, som i dag stå här och sörja vid massgravarna, stunden kommen att öppna våra hjärtans sarkofager och visa ett lättjefullt släkte våra döda, deras sår och deras sista ögonblick. Då skola de stupades andar föra en den hårdaste kamp mot vårt eget folk, som icke längre gömmer krigets sår i djupet av sin själ. Så är denna dag, som gäller våra döda, i verk- , ligheten en dag av sprudlande liv, av nya förhopp- ningar och av krävande uppgifter. För våra mot- ståndare äro gravarna en gigantisk anklagelse, för oss en helig påminnelse om framtiden. De hava sått storm, de skola också skörda storm. Och denna storm rasar nu över deras land. Vilseledda av små- aktiga motiv och av små grupper av egennyttiga partigängare hava de sått i köttet och skola skörda fördärv. Vi våga svära inför Gud, att vi hava sått i rättfärdighetens och fredens ande. För oss är kriget en monumentalt andlig angelägenhet, vilken innerligt berör en nation, som rest sig i enighet, som blivit kränkt i sina heligaste känslor och som tvingats till motvärn. Vårt folk skall också av rättfärdighetens och fridens Ande skörda evigt liv. Amen. O Gud, Du som genom Dina heliga apostlar har anbefallt oss att älska den av Dig oss givna över- heten, skänk rikaste välsignelse åt vår kejsare och hela hans hus. Och framför allt bedja vi Dig att i