Från fronten i väster september-november 1914

706 Emellertid kommer kronprins Rupprecht in med hastig, otvungen gång, sträcker emot oss sina händer och ber oss vara riktigt hjärtligt välkomna. Och sedan tillfogar han med ett skämtsamt tonfall i rösten: »Jag har också andra förnäma gäster vid mitt bord i kväll.» »Vem då?» frågar hertigen. »Kejsaren!» svarar kronprinsen och slår ihop hän- derna. »Kejsaren?» utropa vi, som icke hade en aning om att Allerhögstdensamme över huvud taget befann sig i denna del av landet. »Jo, kejsaren har besökt åtskilliga truppdelar här i trakten i dag och har lovat... tyst, jag hör håns bil,» och därmed skyndade kronprinsen ut. Under tiden kom arméöverkommandots stab och hälsade oss, varpå också kejsarens herrar, av vilka jag kände några, trädde in. Innan jag ens hunnit undra, vart överste krigsherren själv tagit vägen, blevo vi ombedda att stiga ut i matsalen. Där satt kejsaren redan på sin plats vid bordet. Vi stego alla fram till våra stolar, men ingen tog plats. Kejsaren satt med nedböjt huvud och såg mycket allvarlig ut. Men plöts- ligt slog han upp sina blixtrande, blåa ögon och nickade vänligt åt alla håll. Då han fick se mig, sträckte han handen över bordet och utropade skämt- samt: »Guten Tag, mein lieber Sven Hedin; es scheint Ihnen gut zu gefallen in meiner Armée,» något som jag utan ett ögonblicks tvekan bekräftade. Det kanske kan roa någon att höra vilka vi voro, vi tio, som sutto kring kronprins Rupprechts bord.