Från fronten i väster september-november 1914

747 förra, men icke heller han lade märke till det lysande kap, han hade kunnat göra. En tysk flygare berättade mig ett och annat om sina erfarenheter. Han behövde vanligen tre kvarts timme för att stiga till två tusen meters höjd, och först sedan han kommit så långt, gick han in över de franska linjerna. Utsikten är briljant. Han har det landskap, i vilket striden pågår, rakt under sig. I klart, gott väder ser han allt, de marscherande trup- perna, ammunitionskolonnerna och trängkolonnerna — även då de äro täckta med löv. Han ser artilleri- ställningarna, om de icke äro väl dolda i häckar och buskar. Ja, han ser till och med enstaka ryttare och vandrare på landsvägarna. Men han varsebliver också andra syner under sin luftiga färd. Han ser elden och rökmolnen från de tyska och franska kanonerna, och han ser nedslagen och krevaderna. Det dånar och blixtrar under honom på alla håll. Och icke nog därmed. Fransmännen rikta sina ballongkanoner mot honom för att förstöra hans flygmaskin och döda honom själv. Den ena granatkarteschen efter den andra kreverar i hans omedelbara närhet. Han är rov för en oerhörd spän- ning, det erkände han gärna. Ännu hade han aldrig blivit sårad, men hans aeroplan hade fått vingarna perforerade med skrothål, som blivit täckta med små plåsterlappar. Han hör kulsprutorna och gevären knalla och vet, att de äro inriktade på honom, och att han observeras med kikare från alla håll och kanter. När han hör detta eviga dån och vet, att han vilket ögonblick som helst kan träffas och falla, då måste han stålsätta sig för att icke förlora sin kall-