Från fronten i väster september-november 1914

748 blodighet, ty i en sådan situation svikta även de star- kaste nerver. Han gör sin plikt, han få r icke svikta. Nervspän- ningen kan han inte övervinna, ty han är en män- niska, men han vänder icke om, förrän han utfört sitt uppdrag och fått veta vad han vill veta. Hans uppmärksamhet är på helspänn, han ser och hör allt, intet undgår honom. Han märker också redan på stort avstånd det franska aeroplan, som styres rakt emot honom, men han förändrar icke sin kurs. De komma varandra allt närmare. Ingen gör min av att väja. En åskådare måste säga sig: de gå mot en oundviklig katastrof, de gå i fördärvet. Men så långt fortsätta de dock icke, ty efter en sammanstötning skulle de båda störta till marken och slå ihjäl sig, och detta anses av båda parterna onyttigt och opraktiskt. Den ena viker därför i tid. Fransmannen är ofta beväpnad med en kulspruta, som just är avsedd för hans tyska kollega. Därför går tysken genom ett hastigt grepp i ratta ögonblicket antingen under eller över sin mot- ståndare. Går han under honom, så blir kulsprutan, som icke kan skjuta nedåt, oskadlig. Stiger han över motståndaren så får han skydd av aeroplanets lätt bepansrade botten. Huvudsaken är att han icke stan- nar i samma plan som den andra. Men det kan hända, att också fransmannen stiger, och att en tävlan i att överbjuda varandra i höjd uppstår. Ofta kretsa aero- planen länge omkring varandra som ett par lekande dagsländor, nalkas, skiljas, förfölja,; skjuta, men und- vika alltjämt sammanstötning. Det är en spänning, som icke kan beskrivas, och under luftseglarna dåna