Från fronten i väster september-november 1914

skjutna byn Noérs. På ett ställe steg vägen sakta till en svag krök. Vi susade fram med ursinnig fart. Just på krönet mötte vi en annan bil, som hade lika bråttom som vi. Det hängde på ett hår, att vi kört ihop med en sammanlagd fart av bortåt tjugu mil i timmen. Inte ett papper hade fått rum mellan båda åkdonen, och vi hade hertigens säkra lugn att tacka för att vi kommo levande från affären. Nu köra vi in i det gamla bekanta Longuyon och följa en lång rak gata, som blivit mindre ramponerad än andra delar av denna stad. Vid en husmur stå några arbetare, som slutat dagens verk, och vid sidan av dem leka några små barn. Mitt emot, vid gatans vänstra sida, stod en liten lockig parvel om tre eller fyra år i blå kolt och tittade på de andra barnen. Vi kommo åkande i full fart och hade kanske tjugu meter kvar till platsen, då den lille pilten tog sig orådet före att springa tvärs över gatan. Jag kände hur jag stelnade, och hur jag blev alldeles vit. Jag lutade mig ut för att försöka få tag i hans huvud och kasta honom baklänges från bilen. Hade det icke lidit nog, detta folk! Skulle vi nu också komma och köra ihjäl deras barn, deras framtids hopp, sedan kriget härjat deras bygder! Det hade varit mitt fel; varför hade jag beslutat att resa just till Metz, genom detta land, där befolkningens antal sjunker från år till år även under fredliga tider, och där vartenda barn är så dyrbart. Jag såg honom fram- för mig. Han hade den ställning, som är så karak- täristisk för springande småbarn, svagt framåtlutad, med nedböjt huvud, krökta och uppåtlyftade armar, händerna kupiga, i jämnhöjd med öronen och med