Sida 767
Farväl, Bapaume!
757 innersidan framåt. Han såg inte bilen, han märkte oss aldrig och förstod icke faran, han bara stirrade i gatan och trippade över till de andra. — Och så kom bilen susande. Jag tyckte mig känna det svaga guppet, när hjulen gingo över honom och tryckte ihop hans bröstkorg. Det hade varit absolut omöjligt att stoppa. Hertigen ökade i stället farten, och inom en sekund voro vi förbi. Hur hade vi kunnat trösta Soldatgravar. de sörjande föräldrarna, där ingen tröst fanns att ge? Vi måste naturligtvis ändå stanna. Jag tyckte mig se det fattiga liktåget till Longuyons kyrkogård, och jag hörde klockorna ringa bland ruinerna. I samma ögon- blick, som vi passerade den lilla gruppen av arbetare och lekande barn, reste jag mig blixtsnabbt och vände mig om. Och där stod pojken mitt på gatan med hoplagda händer och tittade förvånad efter oss. Icke ett hår hade blivit krökt på hans huvud. Ty det
Källa: Project Runeberg ·