Från fronten i väster september-november 1914

758 finns osynliga änglar som följa små lockiga gossar, hålla dem i handen och leda deras steg, då de äro ute på farliga och försåtliga vägar. Vi äro vid Xivry. Det skymmer. Vid sidan av vägen står en rad små fattiga träkors; hjälmar pryda gravarna. Men när våren kommer, då äro väl hjäl- marna och korsen försvunna, och kullarna förstörda av plogen. Då äro de trogna soldaternas namn glömda, ja, då är allting borta, utom sången, som ständigt med orubblig ståndaktighet och segervisshet ljuder ur mullen: Lieb Vaterland, magst ruhig sein, fest steht und treu die Wacht, die Wacht am Rhein! Mörkret sänker sina vingar över jorden. Vi fara genom Briey och över tyska gränsen. Det är skönt att åter vara i Tyskland! Vi fara förbi det minnes- rika S:t Privat. Strålkastarnas sken ligger över landsvägen. Men nu lysa lyktor och ljus fram i detta kaos av chausséer, alléer, bygator, för- stadsgator, spårvägar, broar, färdemän och vagnar, som i hastig följd belysas och försvinna. Men små- ningom reder det ut sig, och vi rulla i sakta mak in på en starkt upplyst gata i Metz. Massor av folk äro i rörelse. De stå och kanta trottoarerna i fler- dubbla led. Överallt synas officerare och soldater. Polisen håller ordning. Men i ett gathörn är det stopp, och vi måste vänta ett ögonblick. Hertigen frågar en poliskonstapel vad som står på. »Jo, kej- saren väntas just nu; kejsarinnan är här.» Vi be- slöto att hålla vårt inkognito i helgd så mycket som möjligt. Hela staden var full av officerare. Alla hotell voro till sista plats besatta. Vi hade frågat vid sex hotell, då vi äntligen i en lokal av tredje