139
Ljuset
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)
Hvarför tyckes en tom glaskolf, som man snedt
neddoppar i ett glas vatten och på hvilken man sedan
ser uppifrån, icke mer vara genomskinlig, utan glänsa
såsom metall, eller som om den innehölle qvicksilfver?
Fig. 61.
Derför att ljusstrålar, då de falla mycket snedt
på gränsytan af två medier af olika täthet, icke mer
brytas, utan återkastas. Det medium, hvilket ljusstrålarne
icke mer genomgå, här den med luft uppfylda glaskolfven,
synes för den skull icke mer vara genomskinligt, utan
speglande. Af samma skäl ser man äfven små luftblåsor
i vattnet ofta som glänsande, nästan ogenomskinliga perlor,
och sammalunda blifva genom denna spegling sprickor i glas
synliga. Då en ljusstråle öfvergår från ett starkare till
ett svagare brytande medium, såsom från vatten till luft, så
är, såsom vi förut sett, brytningsvinkeln större än
infallsvinkeln; för en viss infallsvinkel måste sålunda
brytningsvinkeln blifva rät, eller, hvad som är detsamma,
den brutna strålen utgår parallelt med vattenytan. Den
infallsvinkel, för hvilken brytningsvinkeln är rät, kallas
brytningsgräns, emedan för hvarje större infallsvinkel
ej uppkommer någon bruten stråle, utan i stället en återkastad
eller reflekterad. Man kallar denna företeelse fullständig
återkastning eller total reflexion.
Hägring eller luftspegling (fata morgana) uppkommer
äfven derigenom att ljusstrålarne från ett föremål
genom brytning och total reflexion blifvit bragta ur
sin riktning.
Hvarför är snön icke genomskinlig, då deremot de små
iskristaller, hvaraf den består, i och för sig äro
fullkomligt genomskinliga?
Derför att ljuset, då det genomgår de många med
luft uppfyllda mellanrummen, som befinna sig imellan de
särskilda snökristallerna, försvagas och undergår en
riktningsförändring, så att de solstrålar, som falla på
Källa: Project Runeberg ·
