Julfrid: 1905

JULFRID

Ett fredsslut.

/hvilket fruktansvärdt gissel öfver mänskligheten är Mr ändå icke kriget. Att släktet på sin mångtusen-(J^ åriga vandring genom tiderna ännu icke hunnit förbi Kains ståndpunkt, där han i skapelsens morgon lömskt öfverfaller och dräper sin broder — är icke detta en grym ironi just öfver vårt tidehvarf, i hvilket människan såsom väl aldrig förr förgudar sig själfl

I blindt raseri draga folken ju än såsom fordom svärd emot hvarandra, rusa hejdlöst fram och förpassa in i evigheten i en handvändning å ömse sidor tiotusen och hundratusen medborgare, unga, blodfulla, lefnadsfriska män, och nedbryta med brutalt våld hvad fred och idoghet tillsammans mödosamt byggt upp.

till något verkligt resultat, men så skedde dock — och åskådarne till skådespelet drogo en djup lättnadens suck.

Förtjänsten till den lyckliga utgången är i hög grad att tillskrifva Förenta staternas handlingskraftige och ädle president, som åtagit sig det ömtåliga uppdraget att vara fredsmäklare.

Men äfven Japans villighet att, fastän under kriget segrare på alla punkter, slutligen gå in på en för motståndaren ganska dräglig och för egen del ej uteslutande fördelaktig uppgörelse, måste rättvisligen erkännas. Japan har visat sig vara en tapper och fruktansvärd men dock ädelsinnad nation. Ett sådant

Nyss har ridån fallit för~ett sådant sorgedrama i många och ohyggliga akter. Skådeplatsen har varit det urgamla Asien, skådespelarne två nationer, en »hednisk» och en »kristen», åskådarne en bel värld. Och doldt bakom scenen dödsrikets vidt uppspärrade gap!

Här ofvan se vi en bild från dramats sista akt — ej en hemsk krigsscen dock, utan en treflig rumsinteriör. Det är en afbildning från fredsförhandlingarne i Portsmouth i Förenta staterna mellan Rysslands och Japans ombud. (Rysslands till vänster, Japans till höger å bilden.) Icke var det väl just någon som trodde att dessa underhandlingar, när de begynte, skulle leda

folk kommer utan alla tvifvel att spela en framstående roll i kommande tiders historia.

På världspolitikens haf är aldrig lugn, och olycks-tecken på horisonten båda att väldiga stormar där än komma att rasa.

Men blott till den tid dock, som ban, fridsfursten bestämt. Såsom förr skall ban än en gång bjuda de stormande vågorna sitt: »Tyst, var stilla». Och då, när hans fridsrike blir upprättadt, skola de vreda böljorna, såsom en gång i tiden sjön Genesarets upprörda vatten, på hans ord varda »alldeles stilla».

—k.

På smärtornas väg.

Maria hvilar i Betlehems stall,

— Trångt är i världen vida — Drömmande tankar spörjande gått

I bidan båd' sent och tida. Hon väntar sin älskling, hjärteskatt. Rundtomkring Juda faller det natt.

I krabbans djup har hon ordnat en bädd,

— Trångt är i världen vida — Bädd för sin älskling, sin hjärteskatt,

Han, som skall lefva och lida . . . Han, som skall lefva, lida och dö . . . Hon smeker en linda, hvit som snö.

Maria sluter sin älskling i famn,

— Trångt är i världen vida — Hör med förfäran Herodes namn, Hör gossebarnen som kvida; — Hör Rakel gråta en tröstlös gråt, Betlehem snyfta en klagolåt.

Då skyndar hon fly, uti Herrens namn,

— Trångt är i världen vida — Fly långt in i Egypternas land

Att ängelens bud förbida. Till ängelens bud lyssnar hon glad, Finner ett hem i Nasarets stad.

— 12 —