Julfrid: 1905

JULFRID

Fortalet.

Af OSCAR II.

(Denna dikt återgifves i Julfrid med h. m:t konungens nådiga tillåtelse.)

Att kärnan kasta bort och gömma skalet Benämnes dårskap, såsom hvar man vet, Men lyssna till och sprida ut förtalet På nästans rygg, det är en fallenhet, Som ofta hör till tonen i vår tid; Det räknas som en vapenbragd i strid.

Hvad är förtal? Att det beteckna riktigt Ar ej så lätt. Det byter ofta skinn, Fördöljer sina drag i mask försiktigt Och kryper helst i djup förklädnad in. Men knappt för någon lifvets väg var lång, Förr'n han det mött blott allt för mången gång.

Det smugit oförmärkt till vandrarens sida, Bespejande hans minsta steg alltjämt; Det hycklat ömhet, likt en falsk Armida, Sof t honom in med smicker och med skämt. Men snart, när drömmens gyckelbild försvann, Han sig besviken och beljugen fann.

Vill du exempel? Väl, gå ut i världen Och se dig där bland jordens barn omkring, Som tjäna lyckans gud och dyrka flärden, Men hålla heligt eljest ingenting. Grip se'n på måfå hvad dig närmast är, Strax får du hela handen full, jag svär.

Tänk dig en man, som djupt begrundat gången Och krökarne på jordelifvets älf, Som tydt i enslighetens stillhet mången Af tidens dunkla gåtor för sig själf; Han skyddas, tror du, mot förtal, ej sant ? Du känner världen ej, det ser jag grant.

Om denne vise vågar öppet säga: Af jordiskt finns ej det, som evigt var, Allt har sin tid, sitt slut ock allt skall äga, Svag är den mur, hvars grundval remnat har. Förtalet ropar strax: den mannen är En samhällsvådlig revolutionär!

Men om en varning hvilar på hans tunga: Tag icke allt för godt, som dagen födt, Fast mängden höres tanklöst det besjunga; Helst lurar falskhet under rosenrödt, Mer bjärt än mogen frukt är ofta kart — Han är reaktionär, det är ju klart!

Och syntes han uti de höges boning, Bevars, då är han icke man för sig, Emot hans namn och rykte utan skoning Förtalets legodrängar föra krig. Hvad båtar väl, han än så ärligt ment? Hans samvete, det kan ej vara rent!

En ann' med folket älskar lefva; genast

Han fikar efter popularitet,

Visst ej af öfvertygelse allenast,

Nej, blott af lumpen äregirighet.

Allt högre uppåt stulen lyckas höjd

På andras axlar lyftas är hans fröjd!

Den flitigt umgås med sin Gud i bönen Och lyssnar troget till hans helga ord, Den från en högre värld sig väntar lönen För hvad han lidit på en vrångvis jord, Beskylles af en kör mecL högljudt skri För andligt högmod och för fromleri.

Men dristar någon, trots all vedermöda, På detta jämmerklotet trifvas väl, Då är han världsträl, och de lustar snöda 1 sina garn ha snärjt hans arma själ. Så dömes en och hvar, hvad helst han gör; På hans försvar knappt någon märiska hör.

Förtal, hur fegt! Du gör dig städse viktigt, Men döljer giftbestruken gadd ändå: Du gifver en och annan vink försiktigt Och läspar fram en hycklad klagan så, Med hatet doldt inunder ömkans flor: Det säges att — men jag visst ej det tror.

Ja, mången väfnad kan förtalet spinna, Af lögnens trådar listigt fogad hop; Dock nedrigast, när mot en värnlös kvinna Det djärfves hetsa hatets lömska rop. Hvad hjältebragd att dikta nidings sång, Då man ej fruktar få ett svar en gång.

Gå, skryt af dina segrar! Ej de släcka Den bittra ånger7is lågor i ditt bröst; En dag skall gry, då deras minnen väcka Din själ ur dvalan upp med tordöns röst. Då, om ej förr, ditt brott skall ohöljdt stå, Då, fast för sent, skall du mitt ord förstå.

Bort med en falsk och dubbeltungad lära, Som söker eget pris vid andras fall! Del ges ett bättre värf, en högre ära: Att verka i försonlighetens kall. Gläds, om af ångern ledd din hand förmått Med roten rycka opp hvad ondt den sått.

Men om dig själf förtalets präster korat Till offer, ack, så vredgas ej därför! Hur djupt än deras dolkstyng hafva sårat, Rent samveß helår, om dess röst du hör. Dess maning troget följ, och du skall se, Att du ett bättre val har gjort än de.