Julfrid: 1905

JULFRID

†

XZarl Johan Lindberg.

p fndast mycket få människor blir det förunnadt att lefva så på samma gång länge och lyckligt som den man, ur hvars lif vi här skola teckna några konturer. Som få fick han vara med om början och utvecklingen af den friare andliga rörelsen i vårt land, som gjort det senare halfva århundradet så lyckligt. Och som mycket få satte han på denna lyckliga tid sin prägel genom ett ovanligt såväl framgångsrikt som långt 60-årigt arbete.

Karl Johan Lindberg föddes i Ödestugu socken af Jönköpings län den 27 december 1821. Redan tidigt visade han anlag för studier och intresse för ideella ting. Vid konfirmationen erfor han Herrens kallelse på sitt hj ärta. Den underliga företeelsen, »roparne», som på så många trakter utgjorde förspel till de andliga rörelserna, lät höra af sig äfven i närheten af hans hem, och 1842 kom han under inflytelse af dessa och började på allvar söka efter frälsning. Sinnesändring fick han erfara och började genast predika för andra det, han själf erfarit. Följden blef att stora, djupgående väckelser uppstodo öfverallt, hvar han uppträdde. Evangelii hemlighet hade han dock ej fullt förstått ännu; men vid läsandet af Rom. 3 kap. fick han ljus i försoningens hemlighet. Följden blef en fullkomlig förändring i hans predikan, som förut varit lagisk.

Han hade genast, som vi sett, börjat att predika, så fort han själf blifvit väckt, och härmed hade han börjat något, med hvilket han skulle fortsätta i all sin långa tid på jorden. Från 1843 till 1852 var han skollärare i Ödestugu men predikade flitigt under tiden. Hans blifvande stallbroder, Svening Johansson, boende i Stengårdshult, hade också som ung yngling blifvit frälst och börjat att predika. Till denne begaf han sig ofta, särskildt på lördagsaftnarna, den flera mil långa vägen för att dels själf uppbyggas och vederkvickas genom hans umgänge samt dels för att i hans sällskap företaga predikoturer.

Så kom det i vår missionshistoria, och hvarför inte äfven säga i vår profana historia så märkliga året 1853, då vårt lands första missionssällskap, Jönköpings traktatsällskap, bildades. Lindberg blef nu dess förste predikant. Flitigt reste han nu omkring i Småland och Västergötland med lifvets ord. Men till följd af bristande hälsa måste han redan efter två års tjänst i sällskapet sluta upp med att resa.

Sedan 1853 ägde han Bjurbäcks egendom i Västergötland, där han nu bodde. Till Ev. fosterlandsstiftelsen blef han kallad efter några år som reseombud. Denna befattning innehade han till sin död. Sedan 1868 var han äfven styrelseledamot i sistnämnda missionssällskap. I Stadsmissionens och Stockholms ev. luth. missionsförenings styrelse var han äfven en längre tid medlem. Mest betydelse hade han dock som C. O. Rosenii efterträdare till predikantbefattningen i Betlehemskyrkan i Stockholm, hvilken han tillträdde 1867

och innehade till arbetsdagens slut.

I sitt predikokall och uppträdande var Lindberg en äkta typ för den gamla evangeliska skolan, som har dessa tvenne hufvuddrag: synd och nåd städse till ämne. Därför förfelade ej hans predikan sin verkan. Om hans predikan från början liknade stormen i kraft, kunde den nu till slut liknas vid det sakta vädret, och att föda Jesu lamm blef mer och mer hans uppgift. På så sätt blef »Betlehem» ett »brödhus», som han brukade säga. En gammal trogen åhörare säger om hans predikosätt, att det var ett skildrande af själslifvets finaste nyanser, och alla måste känna igen sig. Detta hade till följd en stor enskild själavård. Till slut ville han ej veta annat än »Jesus Kristus och honom korsfäst». I denna tro hade han lefvat och i denna tro dog han. Detta ville han skulle sägas om honom efter hans död, om något skulle sägas.

Såsom framgår af det sagda, var han med inte mindre än sexton år, innan konven-tikelplakatet upphäfdes och var således i delo med det. Därför var han ofta utsatt för förakt och förföljelse. Då en gång ett attentat var planlagdt mot honom, gick han fri därigenom, att dörrarne under föredraget höllos väl stängda, och sedan släcktes alla ljus och lampor, så att predikant och åhörare i mörkret kunde ej urskiljas. En annan gång ställdes så till vid en predikan, att då han predikade, en häradsgräns skilde honom från folket, på det att lagligt beifrande skulle försvåras därigenom, att två häradsmyndigheter i så fall måste besväras. Men under allt bekände Herren sig särskildt till hans predikan, och än i dag får man ofta både i Småland och Västergötland höra gamla kristna säga: »Då och då, i den och den lokalen för 30, 40 à 40 år sedan blef jag vunnen för Jesus genom Lindbergs predikan». Till och med texten angifves under stundom.

Det kunde intressera att höra, hur den gamle själavinnaren predikade. En hans biograf lämnar ett prof härpå ur en predikan hållen i S:t Petri kyrka i Malmö 1886, af hvilket vi lösrycka några ställen: »Sinnets ändring vill Herren hafva. Han är ej nöjd med en utvärtes lefvernets förändring, att man afstår från vissa synders utöfning och antar vissa dygder, ty därigenom förvandlas man blott från en publikan till en farisé. Ocli en egenrättfärdig farisé är i en farligare ställning än en uppenbar syndare. Johannes Döparen och Jesus själf predikade sinnesändring. Men hvad menas därmed? Jo, att den, som är säker i sin synd, väckes till en hälsosam fruktan, den själfbelåtne till sorg efter Guds sinne. Jesu bergspredikan är ett exempel på huru lagen skall predikas till sin udd med all dess kraf ända till väsendets fulla förvandling och hjärtats hela kärlek till Gud och nästan. Blott du fäster dig vid Jesu ord: 'Våren fullkomlige som eder himmelske fader är

— 22 —