Julfrid: 1905

den helige Ande på den duken, hvilken är hjärtats taflor af kött, drager de bästa penseldragen att inom oss framkalla Kristi bild, att sedermera utåt — i det offentliga — hans kraft må verka genom oss. Utan en intensiv verksamhet i det tysta, skall aldrig någon skönhet framträda i det uppenbara. Men nej! Kanske jag nu afviker alltför mycket från ämnet.

Vi tänka oss aflägga ett besök vid Valdemarsudde en vacker sommardag. Den hvita fasaden, krönt af ett brutet tegeltak, skymtar redan fram bakom solmängd grönska och, då en fiisk bris ifrån saltsjöviken drager fram genom trädens kronor, sjunga dessa, låt vara, sin entoniga, men aldrig tröttande sång. Med fantasiens fötter, som löpa snabbt, hoppa vi upp för trapporna till terrassen, och utan att begära tillåtelse träda vi in under den af granitpelare uppburna portiken till stora hallen med väggar i rödlaserad ek och en tjock röd matta utbredd på golfvet. Rakt framför oss hafva vi nu salongen, möblerad med fåtöljer i guld samt salongs* och öfriga bord i mahogny. Väggarne äro öfver-klädda af gult siden, och i taket hänger en väldig ljuskrona af hamrad mässing. Till vänster därom ligger matsalen med oljemålade väggar och möbel i hvitt och brunt, men den gå vi förbi samt träda i stället genom en af dörrarne ut till den mot saltsjön vettande terrassen. En härlig doft från blomsterrabatterna slår oss till mötes. Blicken gör utflykter när och vida och söker fånga in så mycket som möjligt af nejdens skönhet, ty vi vilja hafva ännu ett sommarminne att ställa fram för vår syn, när vintern kommer med snö och kyla.

På andra sidan salongen åt staden till ligger ett

förtjusande hörnrum i hvitt med skjutbara fönster och kupolartadt tak. Det är afsedt till vinterträdgård och det vore icke underligt om här motiv till mer än en af furstens taflor erbjöde sig, ty själfva atmosfären där inne är liksom mättad med konst, och är det möjligt att om-gifningarne dana artisten, så måste hos hvar och en, som har förmånen inträda här, något af slik förmåga framalstras. Men tyvärr är det inom konstens värld liksom inom andens rike. Möjligheterna måste förefinnas inom människan själf — i förra fallet medfödda, i senare fallet pånyttfödda — men under allt en gåfva af Gud, all skönhets och välsignelses källa.

Vi hinna ej att besöka hvarje rum i den stora byggnaden, såsom prinsens arbetsrum vid sidan af det förra, sofrummet, ateliern i vindsvåningen samt hela denna fil af rum, afsedda för uppvaktning och betjäning, men när vi nu gå, måste vi se till att vi komma ut genom den utgång, som framställes på bilden ofvan, ty, ehuru där tvenne fönster te sig för oss, utgör dock det ena dörren mot sydsidan. Orneringen mellan fönstren består af de olika vändkretsarne, skulpterade i sandsten, med en solvisare nedanför och en strålande sol ofvan. Häröfver läsa vi devisen: »Sole sole gaudeo», som betyder: »åt solen, åt solen är jag glad». Ack ja! Gläd dig åt solen, du furste! Må mycket af dess ljus lysa in i ditt liksom i allas våra hjärtan, men med ett sken, som icke förflyktigar. Tidvisaren är långt framskriden, dagen måhända nära sitt slut, men för dem, som i anda och sanning äro glada åt solen — jför dem tar dagen aldrig slut.

C. Nordling.

Den gamla bibeln.

T^Tin gamla bibel är nu två hundra åttiosju år gam-1 1 mal. Hon trycktes i Stockholm år 1618 »aff Oloff Oloffson» och hör alltså till första upplagan af den sagda år utgifna så kallade Gustaf-Adolfsbibeln. Namnet Gustaf-Adolfsbibel kommer däraf, att det var på föranstaltande af den unge konung Gustaf Adolf denna reviderade upplaga af Gustaf Vasas sjuttiosju år gamla bibelöfversättning kom till stånd. Också möter på första bladet hjältekonungens bild i kopparstick, utfördt af Vallentin Staffansson Crautman.

Denna gamla bibel har tjänat ut för längesedan och efterträdts först af Karl XII:s bibel och sedan af yngre bibelöfversättningsförsök, och nu ligger hon i sina massiva läderpärmar mestadels på parad, ehuru dock icke alltid. Och då hon tages fram, är det med en dubbel vördnad jag ögnar på de gamla bladen. Jag vördar dessa blad, emedan de innehålla det goda Guds ord, men jag vördar dem ock med den särskilda vördnad, som tillkommer det åldriga. De tyckas mig jämte historien om Guds kärlek i Kristus Jesus förtälja likasom en underbar saga om hjärtan, som tröstats, nugsvalats och vägledts under dystra, mörka århundraden. De tyckas mig berätta om hustrur, mödrar och fäder, som under trettioåriga krigets, den så kallade storhetstidens och den stora ofredens stormuppfyllda dagar, druckit hugsva-lelse ur ordets källa. De förtälja sägner om husfadern och husmodern, som i den tidiga ottan tillsammans läste ett kapitel ur bibeln, innan spinnrocken började sitt surr och tröskslagen sina slag emot log-golfvet, och om brinnande böner för hem och härd, för kung och fosterland och för sonen, som kämpade i Gustaf Adolfs här långt borta i okända trakter el-

ler frös bland Polens snödrifvor med Karl X, eller förtvinade af hemlängtan under de tolf åren i Sibirien. Hon berättar, denna gamla bibel, om evighetsvandrare, som hon förgäfves sökt hejda i deras syndalopp, men ock om hjärtan, som hon förmått att böja sig och taga emot lif vid Jesu kors.

Jag hyser en bäfvande vördnad för den gamla boken, ty hon skall blifva min och mångas domare på Jesu Kristi dag. O, Jesus, hjälp mig, så att hon icke kommer att vittna emot mig på din dag!

Min gamla bibel påminner genom sin ålder om Guds ords giltighet från släkte till släkte, och när jag ser i de åldriga spalterna, så minnes jag Jesu ord: »Himmelen och jorden skola förgås, men mina ord skola icke förgås». Luk. 21: 33.

Bibeln är en gammal bok, men hon är icke för gammal och skall aldrig blifva det, om ock än så många menaf att det är så. Hon har giltighet för alla tider. Många maktord, som för sin tid betydde mycket, gälla icke mer; ingen kan stödja sig på dem, ingen behöfver taga hänsyn till dem; men Guds ord skall alltid gälla. Ja, om människor högtidligen förklara det ogiltigt, så gäller det ändå. Om bibeln kastas på skräphögen, så talar hon från skräphögen ord, som ingen makt i världen förmår nedtysta. Att göra uppror mot bibeln är det hopplösaste af allt. Det kan icke skada bibeln, men väl upprorsmannen. Bibeln skadas ej af smädelser, men hon fäller en afgörande dom öfver smädaren. Att hafva bibeln emot sig och ändå hoppas på framgång, det är som att