Julfrid: 1905

JULFRID

En Israels sångare,

Ira D. Sankey och hans sjukdom.

Ira D. Sankey.

Underrättelsen om att Ira D. Sankey har blifvit fullständigt blind skall säkerligen väcka stor sorg hos tusentals människor öfver hela den kristna världen. I likhet med många andra amerikanare har Sankey vunnit sitt rykte utomlands. Han föddes i Pensylvanien och var en korsångare i Indianapolis, då han år 1870 sammanträffade med Dwight L. Moody. De begynte att hålla väckelsemöten tillsamman, men väckte endast föga uppmärksamhet, tills de fyra år senare reste öfver till England. Där togo de now-conormisterna med storm. Aldrig skall jag glömma när jag första gången hörde dem bägge i Spurgeons tabernakel i London.

Moody var af de två den ledande, men det var den sympatiska klangen i Sankeys röst, som kom hans enkla melodier att ljuda som en serafs sånger. Minnet af detta möte står ännu tydligt för mitt sinne.

Fem tusen människor voro packade i den stora kyrkan. En fullkomlig stillhet rådde. Moody höjde sin röst och bad; hvarje öra lyssnade och hvarje ansikte uttryckte glädje och förväntan vid Moodys inspirerande ord. Han försäkrade sina åhörare att hans metoder voro desamma som mästarens, och den visshet, med hvilken han sade det, stod såsom en borgen för att så var. Där funnos inga som hånade; Moody hade alla åhörarne liksom i sin hand, medan han talade. Han behärskade allt och alla; han var både lagen och evangelium. Under hans eldiga ledning blefvo mötena aldrig slappa. Intresset stegrades och nådde alltid en dramatisk klimax. Han vann ett förtroende, som aldrig någon människa före honom. Han hade inga af de åtbörder som kännetecknade Spurgeon. Till utseendet var han en kopia af lörd Salisbury, ehuru en smula kortare till växten. Han hämtade sina bilder från de människors lif, hvilka han hade framför sig. Han tilltalade hvar och en personligen.

Under en half timmes tid kunde hans åhörareskaror väga mellan tårar och jublande glädje. Icke ett ord gick förloradt, emedan icke en enda innehållslös sats tilläts gå öfver talarens läppar.

Ett stenografiskt referat af hans föredrag gaf vid handen den fullständiga frånvaron af all beredelse. Det var mannen bakom orden som utgjorde kraften.

Hvilken underbar rikedom af uttryck han ägde! Aldrig kan jag glömma berättelsen om »änkans skärf», såsom han framställde den — målad i alla de färger Paul Veronese eller Titan skulle hafva kunnat gifva åt händelsen. De skriftlärde, fariseerna, växlarena och de sysslolöse åskådarne framställdes på det mest åskådliga sätt. Moody omtalade denna berättelse så väl, att han gjorde den till en af de allra skönaste i den heliga boken.

När han hade nått höjdpunkten i sin berättelse, brukade han plötsligt sluta och sätta sig ned, och ögonblickligen hördes Sankeys klockrena stämma taga upp en sång med sam nia ämne som det Moody nyss behandlat.

Sankeys sång var alltid en glad lofsång. Hur hvardagliga och enkla orden än voro — och somliga af hans sånger voro mycket tarfliga — så helgade hans röst dem. 'Hållen fästet tills jag kommer' blef en gudomlig befallning under inspirationen af hans melodi. Fem tusen människor sjöngo med eller utan melodi, men öfver all disharmoni höjde sig hög och klar rösten af Ira D. Sankey, afrundande kantigheterna och oegentligheterna i folkmassans sång. Han ensam förvandlade det vilda tumultet af ljud till verklig harmonisk sång. Verkan häraf var underbar. Moody hade den idén, att äfven han kunde sjunga, men han hade ingen sångförmåga alls. Han hade en röst lik en ångorgel, men närhelst han närmade sig Sankey, bölande som en Basans-oxe, höjde sångaren sin vackra baryton en oktav högre, och Moodys profundo hördes inte längre.

I samma ögonblick Sankey slutade sjunga, trädde Moody åter fram i talarestolen. Stundom höll han två eller tre korta predikningar efter hvarandra. Han följde aldrig någon förut fastställd plan. Hans ögon voro fästade på hvarje ansikte framför honom och han ställde stundom sitt tal till en enda individ bland åhörarne, kommande denna person att känna, att han eller hon blef personligen bearbetad. När Moody ville bedja, räckte han blott upp sin hand, och en grafvens tystnad föll öfver den väldiga åhörareskaran. Huru brinnande voro icke hans böner! Han nalkades Gud med en vördnad och en sublim ödmjukhet, som stod i fullkomlig motsats till det familjära sätt, på hvilket många tilltala den allra högste. Moody sade aldrig Gud, hvem han var eller hvad han kunde göra.

Sankey ledde också stundom i bön; men hans ord saknade den lefvande glöd som kännetecknade Moodys. Efter bönerna kom alltid sång, och i denna del af den evangeliska verksamheten har Sankey aldrig haft och kommer måhända aldrig att få sin like. Jag nämnde om Philip Phillips i denna tidning®) för någon tid sedan. Phillips hade en röst som passade för en salong eller ett lektionsrum, den var vacker och klangfull och påminde om Sankeys; men han kunde aldrig leda sången i en församling på flere tusen män och kvinnor. Detta kunde Sankey.

Och nu närmar sig Ira D. Sankey sitt slut. Fullkomligt blind väntar han på sin förlossning. Han är endast 64 år gammal — en jämförelsevis ung man för att hafva utfört så mycket godt bland sina medmänniskor. Aldrig tillförne fanns i något land en förening af två sådana män som Moody och Sankey. Deras inflytande var öfverväldigande. Brooklyn-sångaren var inte den ledande mannen, men han var väsentligen nödvändig för den triumf de båda männen vunno tillsamman.

Farväl, Ira D. Sankey! Må du leda kören där ofvan!» Julius Chambers.

*) »Brooklyn Daily News».