Julfrid: 1905

JULFRID

D:r Torrey, som jag haft glädjen att få göra personlig bekantskap, förefaller att vara något i den stil, som själfva namnet tyckes antyda — »torr». När han talar, kan man just icke förmärka det minsta af känsla hvarken i röst eller predikans innehåll. Men hans tal är korrekt och öfverbevisande. Med en utomordentligt logisk skärpa ger han kraftiga uttryck för de sanningar, han framställer. Och talet förfelar icke sitt mål. Människor lyssna och komma icke undan dessa sanningens skarpa skott utan ligga till slut som segerbyten vid korsets fot.

Den stora hemligheten till framgången i Torreys verksamhet ligger dock i bönen. Han är framförallt en bönens man. Om sig själf berättar han bland annat följande:

»Jag vet, att det finns en Gud och att han verkar just på det sätt, som bibeln säger oss. Jag har vunnit bekräftelse därpå af min personliga erfarenhet. För åtskilliga år sedan kom jag till en plats, där jag fann det vara min plikt att afstå från min lön och för öfrigt från hvarje utsikt att förtjäna pengar samt att i stället arbeta för Gud bland de fattiga, att aldrig bedja någon om penningar eller underrätta någon om att jag behöfde så mycket som en cent. Hvarje öre jag erhöll för underhåll af min familj och min verksamhet, lokalhyra m. m., kom som svar på bön. Jag beslöt att icke sätta mig i skuld och att jag skulle lämna min lägenhet i samma stund, jag icke kunde betala hyran för densamma. Om jag ej kunde betala det bröd, smör och kött, som jag behöfde, så skulle jag söka taga mig fram förutan detsamma. Jag vände mig helt enkelt till Gud för hvarje dag. Hvart och ett af de tre mål, jag och min familj förtärde om dagen, kom som svar på bön, och likaså hvarje dollar, som i öfrigt behöfdes för hushållet och hyran. Hvarje dag af mitt lif, månad efter månad, erhöll jag allt som svar på bön. Och jag bad om sådana ting, som ingen kunde veta att jag behöfde eller önskade; jag fick dem alltid, och ingen människa på jorden visste något därom.»

Torrey och Alexander började sin evangeliska verksamhet tillsammans i slutet af 1901, då de afreste från Chicago till Australien. Efter ett framgångsfullt arbete

i den världsdelen, inom hvilken de missionerade på flera platser,'reste de till Indien, där de vistades omkring en månad. Den 9 januari 1903 anlände de till London, där man länge gjort förberedelser för deras verksamhet. Från London reste de till Edinburg, Glasgow, Aberdeen och Belfast, öfverallt vinnande många hundra, ja tusentals själar för Guds rike. Då undertecknad i slutet af juni 1903 besökte London, voro de i Birmingham, där de en gång hade samlat icke mindre än 3,000 drinkare och uteliggare. När de afreste från Belfast, voro kaj och stränder till flera engelska mils längd kantade med människor, som vid afskedet sjöngo den ena efter den andra af Alexanders evangeliska sånger. I London höllos deras möten hufvudsakligen i den stora Albert Hall, som full, lär rymma omkring 12,000 människor.

Till deras möten samlas folk af alla slag. Präster och predikanter af alla olika bekännelser deltaga.

Det synes ocjk, som om dessa evangelisters verksamhet äfven haft sitt inflytande på och medverkat till den välsignade väckelse, som nu pågår i Wales. Åt-skilliga af Alexanders sånger ha blifvit öfversatta på walesiska, och kören till en af dem sjöngs 200 gånger vid ett väckelsemöte, i hvilket Evan Roberts tog del.

En fläkt af dessa andens piugstvindar kom ock till Norge förliden vår genom evangelisten Lunde. Äfven i Stockholm gjorde detta Herrens vittne en månads besök. Och ehuru det icke blef någon väckelse, som spred sig vida omkring, fick man dock vid Lundes möten bevittna underbara ting. Flera hundra själar bekände sina synder och bådo om förbön.

Men nu är bönen den hos många troende, att Herren måtte komma med sin ande öfver nordanlanden, att vi ännu en gång måtte få upplefva sådana ting som under 1870-talets väckelser. Jag vet, att många bedja därom. Det samlas små enskilda grupper här och där för att bedja den bönen, och det bedes offentligt. Inom alla olika samfund finnes en sådan längtan. Vi tro, att Herren skall höra dessa böner, och att han skall uppväcka redskap till sin tjänst. Och det kan ju hända, att innan både jul och »julfrid» nå ert hem, har denna efterlängtade tid börjat. Ja, gifve Herren det för sitt namns skull. W. S—m.

Pä julafton.

Du strålande stjärna, som lyser i kväll De troende herdar i Betlehems tjäll,

0 värm du och lifva mitt sinne!

Lys in i min boning och upptänd min tro, Förjaga mitt mörker och bringa mig ro

1 julhelgens härliga minne.

Du lyst på min stig sedan barndomens dar, Hvar stund uppå vägen densamma du var, Min eviga, värmande stjärna. På törniga stigar, bland faror, ditt ljus Mig vinkade städse till Alljaders hus; — Du kunde mig skydda och värna.

Nu bjude ditt ljus: kom, o syndare, kom Till krubban, o skåda din frälsare, som Vill leda dig hem till sin boning! Nu mane ditt ljus: o, vänd blicken mot skyn, Du män'ska, och skåda den härliga syn, Att Gud honom sändt till försoning.

Aug. D.

25