Sida 15
Daniel i lejonkulan. Af S. E. Hagberg
JULFRID
Daniel i Iqonfulan.
Daniels bok värderas synnerligt högt af de troende; icke blott därför att den framställer så klara profetior om Kristus, utan äfven därför att den innehåller flera trosstärkande berättelser om män, som vågat lida för sin tro och bida den hjälp Gud ger sina lidande barn i nöden.
Daniel hade vunnit stor ynnest hos den mäktige konungen Darius och af honom blifvit högt uppsatt. Framgången skaffade honom afundsmän. Den ringe ocli olycklige afundas ingen. Honom beklagar man och känner medlidande med. Detta är den fördel den fattige liar. Men vinner du framgång i lifvet, får du fiender och belackare. Är du därtill en Jesu lärjunge, så blir afund och fiendskap så mycket större. Då skall man speja efter fel hos dig, och finner man inga, så kan man ännu den konsten att dikta sådana.
Så gjorde man med Daniel. Man spejade på honom, men man fann inga fel. Han vandrade inför Herren och gjorde därför det rätta. Hans fiender rådgjorde och måste erkänna, att de icke lyckats upptäcka något felsteg hos Daniel. Men kunde han icke fällas i det borgliga lifvet, så funno de på ett sätt att snäija honom för hans gudsdyrkan. Lycklig den människa, man intet
kan förevita annat än hennes gudsfruktan och tro.
Då de spejade på honom funno de huru regelbundet han brukade bedja till sin Gud tre gånger om dagen. Här måste snaran läggas. De öfvertalade konungen att utfärda den högmodiga förordningen, att ingen under trettio dagar finge bedja till någon Gud eller människa utan allenast till konungen. Den annars kloke Darius blef fångad af sitt högmod. Högmod ger dåliga
råd och har fört många i fördärfvet. Ordspråket säger: »Högmod går före fall». Den som låter högmodet råda får snart orsak att bittert sörja.
Så gick det för Darius. — Daniel visste väl om den nya förordningen och det förskräckliga straff dess brytande skulle medföra. Men att bedja till sin lifs Gud
hvarken ville eller kunde han underlåta. Han anbefallde sin själ i Guds händer och bad såsom förut för öppet fönster vänd mot Jerusalem.
Nu hade hans afundsmän vunnit sin afsikt och blefvo mycket glada. Äfven ogud-aktigheten har sin glädje, men den är kort och slutar förfärlig. De rusade in till konungen fulla med nit och anklaga Daniel för olydnad mot konungens bud. De fordra straffets fullbordan på grund af meders och persers lag, enligt hvilken en kunglig förordning ej kunde upphäfvas. Med bedröfvelse ser konungen sig fångad af deras ränker och sitt eget högmod.
Så föres då Daniel till lejonkulan. Huru hemskt ryta ej de hungriga lejonen där nere. Detta ögonblick, då Daniel sänkes ned bland vilddjuren, är säkerligen det bittraste i hans nöd. Un väntad nöd är alltid den svåraste att bära, en kommen nöd är städse mycket drägligare. Gud är med de sina i nöden och där Gud är, där kunna hans barn uthärda-Gud höll igen lejonens mun, att de ej fingo röra vid Daniel. Säkert sof Daniel godt bland lejonen. »Sött sofver den som fruktar Gud.« Men Darius kunde ej sofva. Ett ängsligt hjärta tager bort sömnen från både hög och låg. De höge och mäktige få många sömnlösa nätter. Tacka Gud, om du har ett godt samvete och händerna fulla af arbete, så att, när aftonen kommer,
15 —
Källa: Project Runeberg ·