Julfrid: 1905

JULFRID

Där, tänker hon, väntar dem ostörd frid.

— Trångt är i världen vida. — Åren svinna . . . det blifver liksom

Växte han från hennes sida. Hon klagar: »Säg, hör detta min son»! Då hem de vandra den vida mon.

Bekymrad följer Maria sin son,

— Trångt är i världen vida — Hon ser han täres af ångst och kval,

Hon ser honom kämpa, lida . . . Lifvet är kamp och lifvet är nöd, Frestelseöken af synd och död.

Förundrad följer Maria sin son,

— Trångt är i världen vida. — Han går bland vise, skrymtare, fram,

Som ränker i falskhet smida. Han trotsar ränker och hot och rop, Hjälper en fattig klagande hop.

Gladelig följer Maria sin son,

— Trångt är i världen vida. — Jerusalems portar öppna stå

Till högtid honom förbida. »Hell Mästare, du, utaf Davids stam»! Israel hälsar där han drar fram.

På smärtornas väg stå törnen i blom,

— Trångt är i världen vida — Hon ser man binder en törnekrans,

Törnen, som stinga och svida. Hans panna kransas af pöbelhop Och »hell» förvandlas till smäderop.

Då suckar Maria i sorgdränkt sinn . . .

— Trångt är i världen vida — Smärtornas väg når Golgata berg . . .

Förtviflad hon händer må vrida. Namnlös smärta . . . där finner hon väl »Svärdet» tränga i hjärta och själ.

Så skådar Maria sin hjärteskatt,

— Trångt är i världen vida — Hans kropp i marter, hans själ i brand, »Min Gud», han börjar att kvida, »Gud, min Gud, har du lämnat mig här Fader, o fader, törsten mig tär ...»

Smärtornas väg är så bitter och lång,

— Trångt är i världen vida — Stjärnlös natt faller tung öfver jord,

Där Jesus, du går att lida. Tanken vänder till Betlehems stall — Nu du tillträder ditt offerkall.

Hulda Sylvén.

\ reàsVoxvUrewsew \

Betraktar man företeelserna i lifvet med djupare blickar, finner man ganska många likheter mellan de enskilda individerna och hela folk. Iyiksom individen stundom träffas af förhållanden, som gifva honom anledning till glädje, och stundom träffas af sorg, få folken göra liknande erfarenheter. Man skulle härom kunna ingå på ganska vidlyftiga och nog så intressanta undersökningar, ägnade att bestyrka riktigheten häraf, men meningen är ej denna. Jag har blott velat peka därpå i samband med några rader till efterföljande bild för att läsarens reflektioner i anledning af desamma skola erhålla en djupare räckvidd.

Ett exempel, som belyser det sagda, har man i hvad som detta år träffat det svenska folket, för hvilket 1905, såsom vi nu måste se det, varit ett sorgens år. Liksotn individen sörjer öfver ledsamheter och pröfningar, som träffa honom, har det svenska folket i år haft en särskild anledning till sorg öfver skilsmässan mellan Sverige och Norge. Ty man må säga hvad man vill om den svensk-norska unionens brister och alla de slitningar, som, bedröfliga i åminnelse, genom densamma förekommit mellan Sverige och Norge, det står dock fast och medgifves allmänt såväl af norrmän som svenskar att den enhet, hvilken dessa båda land under nära ett sekel bildat, varit dem till gagn och utgjort ett värn mot faror. I den bitterhet, som måste kännas i hvarje svenskt hjärta öfver det raffineradt pinsamma sätt, på hvilket det norska folket af huggit enhetsbandet, mänger sig hos folket äfven sorgens ymnighet. Vi sörja också öfver denna behandling från broderhåll, vi sörja öfver förlusten af^något godt som varit, och vi göra det så mycket mer som vi, en väsentlig del af den skandinaviska halfön, därigenom måhända skola komma inför situationer, som kunna gälla denna halfös folks själfständiga tillvaro.

Året 1905 har för hela världen varit händelsedigert,

ja så rikt på stora omkastningar, att många generationer icke få upplefva något dylikt. Icke trodde väl vi svenskar, ehuru vi nogsamt hade kännedom om att det var en hård tid för unionen, att äfven vårt eljest utom de stora världshändelserna liggande fädernesland under samma år skulle bli skådeplatsen för en sådan omkastning, som skulle hit draga hela den civiliserade världens blickar samt, ännu mycket mer, göra ett af de djupaste ingreppen i vårt lands historia. Så skedde dock. Det kom öfver oss som en ond dröm. Vi brusade upp öfver det oerhörda uti det norska rättsbrottet den 7 juni, öfver den gemenhet, som låg i den norska »motiveringen» till den gamle författningstrogne monarkens afsättning som norsk konung. Efteråt blefvo vi som förlamade, vi voro som i en förtrollning, som bröts först då en svensk regering framlade ett förslag om att Norge skulle få sin på brottslig väg tillkännagifna vilja fram nära nog utan vidare. Då återfick svenska folket sig själft, tog själft hand om saken och skaffade sig en regering, som, då nationen var enig uti det mindre lyckliga i en tvångsunions upprätthållande, skötte om afvecklingen af det unionella mellanhafvandet på ett sätt, som gaf Sverige upprättelse för den lidna skymfen och som öfverensstämde med svensk ära och värdighet.

Bilden på andra sidan framställer ett led i denna afveck-ling. Ett viktigt led. Sannolikt det viktigaste. Ty på Karlstadskonferensens förhandlingar hängde det om julen 1905 skulle ingå i norden under krigstillstånd. Dessa förhandlingar voro hemliga, och man vet sålunda icke hvad därunder förekom. Men man vet dock, att det var allvarligt nog. De bägge ländernas delegerade ha sagt oss att det var »hemska dagar», som de aldrig mer vilja upplefva. Och det berättas, att de svenske delegerades chef vid ett tillfälle, djupt uppbragt öfver norrmännens oresonlighet, sprang upp från sin stol, tillropande norr-

— 13 —