Sida 19
förslitande arbetet, eller innan man gĂ„r till detta, huru stĂ€rkande att stilla sig inför Herrens ord! Bibeln skall icke blott studeras utan â »Àtas»! Den blotta, kalla bokstafskunskapen uppblĂ„ser. Den lefvande och verksamma kunskapen Ă€r ett andens verk och vinnes under ett lif i öfning och erfarenhet af skriftens ord. Bedjande umgĂ€ngelse med ordet kan icke annat Ă€n lĂ€mna vĂ€lsignade spĂ„r efter sig i en kristens lif och karaktĂ€r. Ju mera barnsligt och tillitsfullt umgĂ€nge med ordet, desto mera kraft. Historien om Guds rikes segertĂ„g genom vĂ€rlden Ă€r ock historien om sjĂ€lar, som tagit emot ordet sĂ„som Guds ord och dĂ€rigenom blifvit starka. Vilja vi nĂ„ fram till mĂ„let, öfvervinna fienderna, komma öfver hinder, sĂ„ mĂ„ste vi stĂ€rka oss med Herrens ord. Timmarna i ensamhet vid bibeln Ă€ro ej förlorade timmar. »Men jag har icke tid.» Du fĂ„r dĂ„ i stĂ€llet tid till kraftlösa timmar, tid att rĂ€tta misstag, som kunnat undvikas, tid att begrĂ„ta felsteg, tid att mattas i anden, tid att draga öfver dig dom för försummelser. Det stundar till julhelg med sĂ„ mĂ„nga lediga stunder. Skall det dĂ„ blifva tid att trĂ€nga in i nĂ„got stycke af evangelium?
Det Àr ett fast ord och vÀrdt att pÄ allt sÀtt mottagas, att Kristus Jesus har kommit i vÀrlden för att frÀlsa syndare. 1 Tim. 1: 15.
Alfred Bredin.
Hur man tÀnker om oss pÄ planeten Mars.
Skiss af O. BĂ„ng.
I djupa skogen â tyst â jag hör nĂ„got â hvad Ă€r det jag hör? En vemodsfull suck och klagan. Hvem suckar? â HvarifrĂ„n hĂ€rleder sig detta melankoliska ljud af klagolĂ„t? â FrĂ„n skapelsen, som suckar och vĂ„ndas. Hvaröfver? Ăr det missljud i skapelsen? â dĂ€r allt annars Ă€r sĂ„ harmoniskt â dĂ€r allt lyder den minsta vink af sin skapare â dĂ€r vindens susning genom trĂ€dens kronor Ă€ro harpotoner uppstĂ€mda till Guds pris â dĂ€r solen gĂ„r upp pĂ„ klockslaget och ned pĂ„ klockslaget och har gjort sĂ„ allt ifrĂ„n den stund dĂ„ den sattes i brand â dĂ€r intet Ă€r högt och stort eller litet och obetydligt, utan dĂ€r det lilla Ă€r lika stort som det stora och det stora lika litet som det lilla â dĂ€r liljan och rosen sprida sin fina doft oafsedt hvar de vĂ€xa eller likgiltigt om det Ă€r grefvens eller torparens luktorganer som fĂ„ del dĂ€raf â dĂ€r icke en sparf faller till marken Guds vilja förutan â dĂ€r allt, med ett ord, Ă€r lydnad, fullkomlig lydnad â hörs i denna underbara skapelsevĂ€rld vemodig klagan? Ja, jag hörde det nyss i kvĂ€llsstunden och jag har ofta hört det nĂ€r jag ensam suttit, gömd i skogens sköte, och lyssnat till vindens sus och trastens sĂ„ng eller nĂ€r jag vid Vetterstranden eller hafvet iakttagit de skummande böljornas brus, aktgifvande pĂ„ deras lek samt tysta hviskning. Hvaröfver suckar dĂ„ skapelsen? Törs jag profetera â törs jag utsĂ€ga det? Jo, öfver mĂ€nniskoslĂ€ktets förnedring och frivilliga trĂ€ldom. â Ănnu hör jag ljudvĂ„gorna frĂ„n den bleke ynglingens röst, dĂ„ jag besökte honom, dĂ€r han lĂ„g pĂ„ försörjningsinrĂ€ttningens bĂ€dd och dĂ€r han Ă€fven för nĂ„gra Ă„r sedan slutade sina dagar; han kvad:
»O, vore jag fri som furan, som stĂ„r dĂ€r borta pa fjĂ€llet och lyss â till vindarnes sĂ„ng, till trasten, som slĂ„r i dess krona â â â â â â O nej, lĂ„ngt mera fri Ă€n trasten och furan jag önskar att bli!»
Det Àr förunderligt att mÀnniskan, skapelsens krona, mÀsterverket pÄ allt skapadt, hon, som Àr beredd, danad och Àmnad att lÀgga allt under sig och som har sÄ stora resurser dÀrtill framför andra skapade varelser, sjÀlf ligger under i trÀldom för skamliga begÀr och sÀrskildt för rusdrycksbegÀret. Skapelsen suckar öfver denna mÀnniskans förnedring och trÀldom, och hon trÄnar dÀrför efter en ny tid.
Hvem kan tro att den dĂ€r mannen, som stĂ„r och hĂ„ller sitt glas, Ă€r en trĂ€l eller slaf. Hvarunder? Jo, under spetsglaset med den hvita, gula eller röda vĂ€tskan uti. Understundom inser han att det icke Ă€r sĂ„ bra att begagna det, men han kan icke lĂ„ta bli vid festliga tillfĂ€llen, isynnerhet nĂ€r tal skall hĂ„llas. Hvilken besynnerlig sedvĂ€nja att stĂ„ med glaset i hand och hĂ„lla tal! O, du hemska rusdrycksdemon, hvad du har förvridit förstĂ„ndet hos mĂ€nniskan, och hvad olyckliga offer du har pĂ„ ditt samvete! â Samvete â nej, du har inget samvete alls. Du Ă€r samvetslös och dina tjĂ€nstedrĂ€ngar eller handtlangare gör du Ă€fven samvetslösa. Du kan se tusentals mĂ€nniskolif, gamla och unga, dagligen nedmyllas i en för tidig graf af de invĂ€rtes brĂ€nnsĂ„r du gifvit dem. Du kan se olyckliga hustrur och uthungrade barn i hundratusental fĂ€lla bittra tĂ„rar öfver det fördĂ€rf din brĂ€nnheta vara Ă„stadkommer. Du Ă„ser lugnt och kallblodigt hurusom nya fĂ€ngelser, fattighus och dĂ„rhus byggas, emedan de förutvarande blifvit öfverfyllda af olyckliga offer för din lagliga handterings skull â du Ă„ser detta och »bröstas» Ă€ndĂ„. Du sitter tryggt pĂ„ din tron och yfves att stater och kommuner, landsting och hushĂ„llningssĂ€llskap, monarker och politiker, rika och fattiga, affĂ€rsmĂ€n och riksdagsmĂ€n, millionĂ€rer och trashankar, lĂ€rde och olĂ€rde, mĂ€n och kvinnor falla tillbedjande ned för dig och kyssa din skurkaktiga fot. O, vid tanken pĂ„ denna mĂ€nniskoslĂ€ktets djupa förnedring och det myckna elĂ€nde, den stora nöd och sorg, de tĂ„rar och den förbannelse samt det öfverfulla hus i dödsriket, som trĂ€ldomen under rusdryckerna Ă„stadkommer, begynte det att mörkna allt mer och mer omkring mig, dĂ€r jag satt i den djupa skogen, och jag hörde pĂ„ nytt â skapelsens suckan och klagan!
DÄ, nÀr det blef för mörkt omkring mig pÄ jorden, blickade jag uppÄt och mellan trÀdens kronor sÄg jag en strÄlande ljus stjÀrnevÀrld. NÄgot i vÀster sÄg jag vÄr nÀrmaste granne, planeten Mars, gÄ stilla och lugnt sin bana i rymden.
Det pÄstÄs af astronomerna att Mars Àr befolkad. Jag antar att sÄ Àr förhÄllandet, ty Guds hus och boningar, som han tillredt Ät sina skapade varelser, Àro mÄnga. Planeten Mars liknar mycket vÄr jord, ehuru dÀr Àr mycket varmare Àn hos oss. InvÄnarne dÀr bo mera Ät polartrakterna till och ej Ä midten. Deras forskningar strÀcka sig Ät ekvatorn i stÀllet för hos oss till polerna. Dessutom forska de mycket i astronomi och i denna vetenskap stÄ de lÄngt före oss. Deras stora kikare och teleskÄp Àro för det mesta vÀnda Ät planeten Tellus, vÄr jord, och de observera mycket noga hvad dÀr sker. Genom det glÀnsande hvita sken, som understundom synes Ä Mars, hvilket somliga af vÄra astronomer taga för teckenblÀnkare och tro att Mars-innevÄnarne dÀrmed vilja tala till oss jordmÀnniskor, men hvilket sprÄk vi Ànnu icke riktigt kunna fatta, Àr det tydligt och klart att planeten Mars Àr ljusare och hÀrligare Àn vÄr vÀrld. Denna glans och hÀrlighet, detta ljus kommer sig af följande:
VĂ„r jord har blifvit mörk och dyster och synes blifva det allt mer och mer pĂ„ grund af det tilltagande missnöjet hos mĂ€nniskoslĂ€ktet. Lifvets klara himmel Ă€r ofta betĂ€ckt med stora, svarta moln, som skymma bort solen, och djupa, tunga suckar höras frĂ„n naturen och skapelsen. Och hvarför? Jo, till stor del för rusdryckshandteringens skull. Denna girighetens affĂ€r â och girigheten Ă€r en rot till allt ondt â sprider ve och förbannelse omkring sig öfver allt pĂ„ vĂ„r jord.
