Julfrid: 1905

förslitande arbetet, eller innan man går till detta, huru stärkande att stilla sig inför Herrens ord! Bibeln skall icke blott studeras utan — »ätas»! Den blotta, kalla bokstafskunskapen uppblåser. Den lefvande och verksamma kunskapen är ett andens verk och vinnes under ett lif i öfning och erfarenhet af skriftens ord. Bedjande umgängelse med ordet kan icke annat än lämna välsignade spår efter sig i en kristens lif och karaktär. Ju mera barnsligt och tillitsfullt umgänge med ordet, desto mera kraft. Historien om Guds rikes segertåg genom världen är ock historien om själar, som tagit emot ordet såsom Guds ord och därigenom blifvit starka. Vilja vi nå fram till målet, öfvervinna fienderna, komma öfver hinder, så måste vi stärka oss med Herrens ord. Timmarna i ensamhet vid bibeln äro ej förlorade timmar. »Men jag har icke tid.» Du får då i stället tid till kraftlösa timmar, tid att rätta misstag, som kunnat undvikas, tid att begråta felsteg, tid att mattas i anden, tid att draga öfver dig dom för försummelser. Det stundar till julhelg med så många lediga stunder. Skall det då blifva tid att tränga in i något stycke af evangelium?

Det är ett fast ord och värdt att på allt sätt mottagas, att Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare. 1 Tim. 1: 15.

Alfred Bredin.

Hur man tänker om oss på planeten Mars.

Skiss af O. Bång.

I djupa skogen — tyst — jag hör något — hvad är det jag hör? En vemodsfull suck och klagan. Hvem suckar? — Hvarifrån härleder sig detta melankoliska ljud af klagolåt? — Från skapelsen, som suckar och våndas. Hvaröfver? Är det missljud i skapelsen? — där allt annars är så harmoniskt — där allt lyder den minsta vink af sin skapare — där vindens susning genom trädens kronor äro harpotoner uppstämda till Guds pris — där solen går upp på klockslaget och ned på klockslaget och har gjort så allt ifrån den stund då den sattes i brand — där intet är högt och stort eller litet och obetydligt, utan där det lilla är lika stort som det stora och det stora lika litet som det lilla — där liljan och rosen sprida sin fina doft oafsedt hvar de växa eller likgiltigt om det är grefvens eller torparens luktorganer som få del däraf — där icke en sparf faller till marken Guds vilja förutan — där allt, med ett ord, är lydnad, fullkomlig lydnad — hörs i denna underbara skapelsevärld vemodig klagan? Ja, jag hörde det nyss i kvällsstunden och jag har ofta hört det när jag ensam suttit, gömd i skogens sköte, och lyssnat till vindens sus och trastens sång eller när jag vid Vetterstranden eller hafvet iakttagit de skummande böljornas brus, aktgifvande på deras lek samt tysta hviskning. Hvaröfver suckar då skapelsen? Törs jag profetera — törs jag utsäga det? Jo, öfver människosläktets förnedring och frivilliga träldom. — Ännu hör jag ljudvågorna från den bleke ynglingens röst, då jag besökte honom, där han låg på försörjningsinrättningens bädd och där han äfven för några år sedan slutade sina dagar; han kvad:

»O, vore jag fri som furan, som står där borta pa fjället och lyss — till vindarnes sång, till trasten, som slår i dess krona — — — — — — O nej, långt mera fri än trasten och furan jag önskar att bli!»

Det är förunderligt att människan, skapelsens krona, mästerverket på allt skapadt, hon, som är beredd, danad och ämnad att lägga allt under sig och som har så stora resurser därtill framför andra skapade varelser, själf ligger under i träldom för skamliga begär och särskildt för rusdrycksbegäret. Skapelsen suckar öfver denna människans förnedring och träldom, och hon trånar därför efter en ny tid.

Hvem kan tro att den där mannen, som står och håller sitt glas, är en träl eller slaf. Hvarunder? Jo, under spetsglaset med den hvita, gula eller röda vätskan uti. Understundom inser han att det icke är så bra att begagna det, men han kan icke låta bli vid festliga tillfällen, isynnerhet när tal skall hållas. Hvilken besynnerlig sedvänja att stå med glaset i hand och hålla tal! O, du hemska rusdrycksdemon, hvad du har förvridit förståndet hos människan, och hvad olyckliga offer du har på ditt samvete! — Samvete — nej, du har inget samvete alls. Du är samvetslös och dina tjänstedrängar eller handtlangare gör du äfven samvetslösa. Du kan se tusentals människolif, gamla och unga, dagligen nedmyllas i en för tidig graf af de invärtes brännsår du gifvit dem. Du kan se olyckliga hustrur och uthungrade barn i hundratusental fälla bittra tårar öfver det fördärf din brännheta vara åstadkommer. Du åser lugnt och kallblodigt hurusom nya fängelser, fattighus och dårhus byggas, emedan de förutvarande blifvit öfverfyllda af olyckliga offer för din lagliga handterings skull — du åser detta och »bröstas» ändå. Du sitter tryggt på din tron och yfves att stater och kommuner, landsting och hushållningssällskap, monarker och politiker, rika och fattiga, affärsmän och riksdagsmän, millionärer och trashankar, lärde och olärde, män och kvinnor falla tillbedjande ned för dig och kyssa din skurkaktiga fot. O, vid tanken på denna människosläktets djupa förnedring och det myckna elände, den stora nöd och sorg, de tårar och den förbannelse samt det öfverfulla hus i dödsriket, som träldomen under rusdryckerna åstadkommer, begynte det att mörkna allt mer och mer omkring mig, där jag satt i den djupa skogen, och jag hörde på nytt — skapelsens suckan och klagan!

Då, när det blef för mörkt omkring mig på jorden, blickade jag uppåt och mellan trädens kronor såg jag en strålande ljus stjärnevärld. Något i väster såg jag vår närmaste granne, planeten Mars, gå stilla och lugnt sin bana i rymden.

Det påstås af astronomerna att Mars är befolkad. Jag antar att så är förhållandet, ty Guds hus och boningar, som han tillredt åt sina skapade varelser, äro många. Planeten Mars liknar mycket vår jord, ehuru där är mycket varmare än hos oss. Invånarne där bo mera åt polartrakterna till och ej å midten. Deras forskningar sträcka sig åt ekvatorn i stället för hos oss till polerna. Dessutom forska de mycket i astronomi och i denna vetenskap stå de långt före oss. Deras stora kikare och teleskåp äro för det mesta vända åt planeten Tellus, vår jord, och de observera mycket noga hvad där sker. Genom det glänsande hvita sken, som understundom synes å Mars, hvilket somliga af våra astronomer taga för teckenblänkare och tro att Mars-innevånarne därmed vilja tala till oss jordmänniskor, men hvilket språk vi ännu icke riktigt kunna fatta, är det tydligt och klart att planeten Mars är ljusare och härligare än vår värld. Denna glans och härlighet, detta ljus kommer sig af följande:

Vår jord har blifvit mörk och dyster och synes blifva det allt mer och mer på grund af det tilltagande missnöjet hos människosläktet. Lifvets klara himmel är ofta betäckt med stora, svarta moln, som skymma bort solen, och djupa, tunga suckar höras från naturen och skapelsen. Och hvarför? Jo, till stor del för rusdryckshandteringens skull. Denna girighetens affär — och girigheten är en rot till allt ondt — sprider ve och förbannelse omkring sig öfver allt på vår jord.