Julfrid: 1905

JULFRID

Frågor i orostider.

När skola lifvets alla strider sluta, När sänker stormen vingarne till ro? När få vi frid på jorden ändtligt njuta Och såsom bröder med hvarandra bo9.

Ack, fjärran än den dagens stjärna dröjer, Som viger in de sälla tusen dr. Än stridens plog sin röda fåra plöjer, Och hatet än sin draksådd ymnigt sår

Än klass mot klass och folk mot folk syns kämpa; Med skum bestänkt vårt stora folkhaf står. All lagens makt förmår ej stormen dämpa, Som hvarje dag i spillror något slår.

Dock — hvad, om snart det vapnet mer ej duger Jill tronens och till lagfäst ordnings vakt? Om anarkismens sjuka lära suger Sig in som surdeg bland vår vapenmakt?

Hvar är då skyddet för den stora stormen, Som hatet väckt och hatet drifver på? I spillror slås den gamla samhällsformen; Hvar blir den byggnad, vi i stället få?

När s/cola jordens alla strider sluta, När få vi falla i hvarandras famn? När skall en gång den gamla världens skuta Gå in från stormen i en fredad hamn?

En skälfning går, som med ett jordskalfs vågor, Igenom jordens stora riken fram; Det knakar i det gamla skeppets tågor, Och böljan vräker mot dess berg och stam.

En stormig tärd! Hur skall det gå omsider? I tidens styrmän, säg, hur skall det gå? På land, i stad blott strid och åter strider; Hur länge kan värt samhällsskick bestå?

Håll krutet torrt! Håll färdig bajonetten, Du folkens skyddsvakt, landens militär! Kamp stundar här om makten och om rätten; Den stora massan stadd i uppror är.

Så suckar mången, som är trött på striden Och gärna såge, att den toge slut; Men svaret ligger uti själfva tiden Och slår en gång som ros ur törne ut.

Ty Gud har sagt — och han kan icke ljuga, Att jordens rund skall få ett jubelår, Då frid skall råda så i slott som stuga Och ondskan bunden och förlamad står.

Det blir den dag, då kristendomens anda Trängt ned till grunden uti tolkens själ, Och vi som bröder gå hvarann' till handa Och säga otro ochJall last farväl.

Det blir den dag, då korsets konung hyllas,

— 21 —