Sida 21
JULFRID
FrÄgor i orostider.
NÀr skola lifvets alla strider sluta, NÀr sÀnker stormen vingarne till ro? NÀr fÄ vi frid pÄ jorden Àndtligt njuta Och sÄsom bröder med hvarandra bo9.
Ack, fjĂ€rran Ă€n den dagens stjĂ€rna dröjer, Som viger in de sĂ€lla tusen dr. Ăn stridens plog sin röda fĂ„ra plöjer, Och hatet Ă€n sin draksĂ„dd ymnigt sĂ„r
Ăn klass mot klass och folk mot folk syns kĂ€mpa; Med skum bestĂ€nkt vĂ„rt stora folkhaf stĂ„r. All lagens makt förmĂ„r ej stormen dĂ€mpa, Som hvarje dag i spillror nĂ„got slĂ„r.
Dock â hvad, om snart det vapnet mer ej duger Jill tronens och till lagfĂ€st ordnings vakt? Om anarkismens sjuka lĂ€ra suger Sig in som surdeg bland vĂ„r vapenmakt?
Hvar Àr dÄ skyddet för den stora stormen, Som hatet vÀckt och hatet drifver pÄ? I spillror slÄs den gamla samhÀllsformen; Hvar blir den byggnad, vi i stÀllet fÄ?
NÀr s/cola jordens alla strider sluta, NÀr fÄ vi falla i hvarandras famn? NÀr skall en gÄng den gamla vÀrldens skuta GÄ in frÄn stormen i en fredad hamn?
En skÀlfning gÄr, som med ett jordskalfs vÄgor, Igenom jordens stora riken fram; Det knakar i det gamla skeppets tÄgor, Och böljan vrÀker mot dess berg och stam.
En stormig tÀrd! Hur skall det gÄ omsider? I tidens styrmÀn, sÀg, hur skall det gÄ? PÄ land, i stad blott strid och Äter strider; Hur lÀnge kan vÀrt samhÀllsskick bestÄ?
HÄll krutet torrt! HÄll fÀrdig bajonetten, Du folkens skyddsvakt, landens militÀr! Kamp stundar hÀr om makten och om rÀtten; Den stora massan stadd i uppror Àr.
SÄ suckar mÄngen, som Àr trött pÄ striden Och gÀrna sÄge, att den toge slut; Men svaret ligger uti sjÀlfva tiden Och slÄr en gÄng som ros ur törne ut.
Ty Gud har sagt â och han kan icke ljuga, Att jordens rund skall fĂ„ ett jubelĂ„r, DĂ„ frid skall rĂ„da sĂ„ i slott som stuga Och ondskan bunden och förlamad stĂ„r.
Det blir den dag, dÄ kristendomens anda TrÀngt ned till grunden uti tolkens sjÀl, Och vi som bröder gÄ hvarann' till handa Och sÀga otro ochJall last farvÀl.
Det blir den dag, dÄ korsets konung hyllas,
â 21 â
