Julfrid: 1905

Farfar darrade på rösten, läste rörd sitt "fader vår" och i bibeln, lefnadströsten, föll så mången vacker tår. Klarare mig syntes glimma alla lu/grans/jusen då. AI It jag ser och kan förnimma, fastän hjässan nu är grå. —

Så med knäppta händer samman slöts vår vackra julekväll, medan klara stjärneflamman lyste öfver nordens tjäll,

och / denna stjärnedager ser jag än min fagra syn, hvilken håg och hjärta drager upp till hemmet ofvan skyn.

Ja, välsignad vare julen! Huru åren från oss fly, öfver slätten, öfver skjulen står din stjärna alltid ny. Alltid dina klockor klinga med en sällsam ton af frid. Ja, ännu en värld de ringa in i Jesu famn så blid. Erie.

Hemvägen.

•Jag är vägen; — ingen kommer till fadren utan genom mig. > Joh. 14: 6.

Åf N. Danielsson.

Näst fader och moder finnes i mänskligt språk intet ord så skönt och kärt som ordet hem. I det ordet bor nämligen stor rikedom, ty just det, de ting, de personer o. s. v., som vi tänka oss hemmet omfattar, är alltsammans sådant, som vi från barndomen lärt oss uppskatta och älska. Och det som utgör föremål för vår kärlek, hvad är väl det om icke vår skatt, vår rikedom. Den som äger ett hem, vill icke mista det, den som är borta från hemmet, känner sig icke tillfreds, förrän hemmet åter omsluter honom, och den som saknar ett hem, sätter in all sin sträfvan för att vinna ett.

Hemkärlek var ej heller Herren Jesus främmad för. Vi spåra denna hemkärlek hos honom, när han som tolfårig pilt i Jerusalems tempel säger med förvåning till sin moder: »Vissten I icke, att i det, som min fader tillhör, bör jag vara?» Jerusalems tempel var en afbild af uppenbarelsetältet eller tabernaklet i öknen och detta åter var gjordt efter den mönsterbild, Jehova visat Moses, och denna mönsterbild återigen, hvad kunde väl den annat vara än Guds, den himmelske faderns boning eller hem, det hem, hvarom Herren Jesus i början af det kap., hvarur vår text hämtats, talar med så innerlig värme och hvarom han alltid vid sina besök i Jerusalems tempel påmintes. Till detta urhem drogs hans tankar och hjärta. Om det hemmets rikedom talade han så gärna. Till det hemmet sträfvade han ock att draga människors barn. Ja, klart framlyser det, att han lämnat sitt fadershem och blifvit en gäst och främling på jorden, för att där för de värn- och hemlösa omtala och kungöra, att han gjort det möjligt för dem att komma hem. Ett dylikt kungörande är Jesu ord i vår text. De värn- och hemlösas hem angifver Jesus vara hos fadern och vägen för dem till det hemmet är Herren Jesus. Såväl om det ena som det andra råder stor ovetenhet bland de hemlösa, och därför taga de så förfärligt fel och miste om både hemmet och vägen dit. Mången har så länge varit bortirrande från hemmet, att han eller hon förlorat all känsla af hemmet och kan icke tänka sig sin ställning annorlunda eller bättre än den är, trots de på samma gång ingalunda förmå känna sig belåtna och tillfreds med denna ställning, men trösta sig med, »att det som är, är det bästa som kan vara.» Det gäller att här nere inrätta sig så godt man kan, njuta af det närvarande så mycket man förmår och för öfrigt aldrig befatta sig med att tänka på hvad som skall eller

kan taga vid, när det tar slut med krafter, njutningsförmåga och det närvarande lifvet. En annan, som på fullt allvar sökt grunda sig ett varaktigt hem på jorden och af det jordiska, kommer förr eller senare till insikt om, att vi här äro såsom gäster och främlingar och han böljar se sig om efter det hem, som har ett varaktigt fäste, ana, hvar det är beläget, men måste med Tomas spörja: »Huru kunna vi veta vägen?»

För dem, som så spörja efter den rätta leden till fadershemmet, är det Herren Jesus upplyser: »Jag är vägen; — ingen kommer till fadern utan genom mig.» Vi iakttaga med hvilken bestämdhet och visshet Herren uttalar sig. Hans upplysning lämnar intet rum åt ovisshet eller tvekan. Vi känna, att hans besked om vägen i fråga är så säkert angifvet, att vi, alldeles som förhållandet var med Tomas, betagas lusten att upprepa vår fråga. Långt innan Tomas frågade, var Herren Jesus medveten om, att för hemlösa syndare, som spöija efter vägen hem, finns ej någon annan väg än Jesus själf. Han visste detta från evighet, »enär Gud liar utvalt oss i Kristus före världens grundläggning». Ack, att blott de hemlösa vore lika fullt vissa därom, men det är ej tyvärr så väl; ty än mena de, att Herren Jesus ej är ovillkorligt behöflig för den som vill hem, än att alla vägar bära dit eller med andra ord: att enhvar blir salig på sin tro. De förhålla sig som om de aldrig hört: »Det är intet annat namn (näml. än Jesu namn) under himmelen människorna gifvet, i hvilket de skola varda frälste», eller »ingen kommer till fadren utan genom mig», d. v. s. ingen kommer till det åtrådda hemmet med dess ro, frid, salighet och härlighet utan genom Herren Jesus. Den innevarande tiden, hvari vi lefva, är tydligtvis en sådan farlig tid, då de egna hugskotten och meningarna utanför Herrens ord skola gälla mera än det ord, som förblifver, när himmel och jord förgås. Hur farlig i nämnda hänseende vår tid är, förstå vi bäst, när vi iakttaga, huru personer, tidskrifter och tidningar, som för öfrigt vilja bära prägel af kristlighet, kunna på allvar mana arbetarne i vingården att förse sig med ett annat evangelium än det gamla apostoliska, som var judarne en förargelse och för grekerna en dårskap, för så vidt de genom sin förkunnelse vilja vinna gehör bland folket i denna tiden. Ja, det har under kortare tid än en mansålder lyckats att få bort den lifskraftiga förkunnelsen om »Kristus, utgifven för våra synders skull»; nu i våra dagar arbetas det lika kraftigt på att få bort