Julfrid: 1905

JULFRID

männen, att de fingo några minuter att inbördes öfverlägga om, huruvida de ville gå in på Sveriges kraf i en viss punkt eller ej, och att norrmännen efter de uppgifna minuternas förlopp kommo tillbaka, bleka, men då un-dergifna. Det var förmodligen vid detta tillfälle som den norske delegeraden Dövland, efter hvad han själf offentligen berättat, stod med klockan i hand och räknade minuterna, innan han kom till den, då han trodde kriget skulle förklaras. Så allvarligt var det. Och så nära fredsbrottet har den nu lefvande generationen aldrig varit.

Den ståndpunkt som Sveriges representanter å Karlstadskonferensen i öfverensstämmelse med den första urtima riksdagens beslut intogo och den utgång konferensen fick torde säkerligen ha betryggat freden i norden

sion, som dock kanske kunnat och som bort blifva mer än en illusion, fallit sönder. Den illusionen att tvenne med hvarandra närbesläktade folk, af naturen sammanfogade och med gemensamma lifsintressen, skulle för all framtid vara ett. Dock, vi människor äro så kortsynta. Kanske skola dessa båda folk än en gång, om ock ej förr än efter generationer, finna hvarandra? Kanske skall Snoilskys fjärrsyn:

Då tvenne barn förvillat sig i fjällen och sökande på skilda stigar vandra. De utur fjärran kalla på hvarandra och sången närmar dem i sena kvällen; så, vid Norroena toner, skilda sinnen ett eko höra som af barndomsminnen: hvar är du, broder?

och hvar går vägen hemåt till vår moder?

14 —

längre än om detta beslut icke blifvit på sätt som skett genomfördt. Af norrmännen har man numera kunnat vänta hvad som helst, och hade icke det krigshot, som de norska gränsfästningarna inneburo, blifvit slaget till marken, utan fått kvarblifva, är det långt ifrån osannolikt, att vi kanske snart nog fått kriget. Detta kan visserligen komma ändå, ty ovissheten är stor nog efter unionsupplösningen, men konferensen i Karlstad blef dock, tack vare Sveriges af utlandet erkända hållning, en fredskonferens.

Då detta nedskrifves är Sveriges andra urtima riksdag 1905 sysselsatt med att omintetgöra de sista resterna af unionsbandet: riksaktens formella upphäfvande och unionsmärkets bortslitande ur den svenska flaggan. Detta är tragiskt. Och det innebär att en mycket vacker illu-

— kanske skall, säger jag, denna fjärrsyn blifva en verklighet icke blott genom sången utan genom allt, som är och bör vara gemensamt för Sveas och Nores folk.

Vare sig detta sker eller ej, bör dock den kraftiga stöt, som vi svenskar detta år 1905 erhållit, ha trängt så djupt ned i folkhjärtats rötter, att vi kunna samla och ena oss själfva och utgå ur den pröfningens tid vi under dessa månader genomgått mera luttrade än förut, mera allvarligt beslutsamma att hvar i sin stad genom gudsfruktan, pliktuppfyllelse, kärlek till hvarandra och trohet mot våra fäders och värt land bidraga till att göra detta till ett alltjämt fritt, starkt och lyckligt Sverige. Sker så, blir icke detta sorgens år utan sina lyckobringande följder.

Teodor Telander.

Helmer. Urbye. Wachtmeister.

Vogt. Berner. Michelsen. Lövland. Lundeberg, Hammarskjöld.

Berg. Staaff.