Julfrid: 1905

Suckar och klagorop höras natt och dag och tusentals tårar rinna till följd af denna demons härjningar i stad och på land. Och dessa olyckliga människors suckar och tårar bilda de stora svarta molnen, som i hemmens värld, både i palats och koja, skymma bort lifvets ljusa sol för jordinnevånarnes blickar. Men sådant känner man icke till eller vet af på planeten Mars. Invånarne där kunna icke tillaga eller destillera spritvaror, de känna icke till några rusdrycker eller dess verkningar på den enskilde eller på samhället och därför är deras värld så ljus, så ljus och härlig, och samhällslifvet så harmoniskt och ideelt, utan känning af socialistiskt missnöje. Deras stormän och lärde däruppe skåda ner på oss i sina stora kikare — de se våra stora öl- och spritbolags affärer och följderna därutaf — de se, huru vi för rusdryckernas skull måste tillöka antalet af sjukasyler och fäügelser, utvidga våra kyrkogårdar, förstärka poliskåren och låta göra fyllkärror, de se fattigdomen, nöden och eländet bland jordens folk på grund häraf, och när de se allt detta, ruska de på hufvudet och säga i en medlidsam ton: Stackars jordinnevånare, de veta icke sitt bästa! Deras store och ledande män äro visst något förvridna, de hafva icke fullt förstånd eller också bruka de det icke. Nej, de skulle se huru vi hafva det: och hvilken lycka och välsignelse som hvilar öfver vårt släkte. Hos oss finnas inga rusdrycker eller några krogar, men så finnas här heller icke några fattighus eller fängelser. I vår hufvudstad med sina millioner inbyggare har ännu ingen fyllkärra rullat fram på dess gator och ordningen upprätthålles utan poliskår. Intelligensen, kraften, moralen och hederskänslan hos vårt folk är stor. Det allmänna välståndet likaså, som tillväxer för hvarje år. Detta synes också på vårt folks glada och friska anletsdrag, men så lefver det godt och äter upp sin säd och sina potater, och dricker ej upp det i brännvin. Medellifslängden är mycket hög, omkring hundra år i stället för fyrtio på jorden. Och skatterna äro mycket låga och i somliga socknar, där inga »stora kanalanläggningar» blifvit gjorda, alls inga. Det sistnämnda delvis beroende på att hvarje folk och stat häruppe får lefva i fred och alla tvister afgöras genom skiljedom. Allt krig med storm och blodig klädnad, såsom tillhörande forntidens barbariska folk och ej förenligt med kultur och civilisation, är afskaffadt. Därför behöfs icke heller milliardutgifterna till vapenskramlet och de stora stående krigshärarne. Nej, här lefva vi i fred och ro, i egna hemmets bo, och något socialistiskt missnöje med alla dess facer känna vi icke till. O, att våra syskon på »Tellus» visste sitt eget bästa och bortskaffade rusdryckshandteringen och krigsväsendet, så skulle de få se huru ljus deras värld skulle blifva; skapelsen därnere skulle sjunga lofsånger i stället för sucka och klaga, och träden i skogen skulle klappa händerna af fröjd! Och så blänker man till med de stora strålkastarne däruppe på Mars för att med detta teckenspråk säga oss allt detta. Men, sorgligt nog, vi förstå det ännu icke. Och det dröjer väl många decennier än innan släktet härnere blir så vist och förståndigt. Ack, att våra lärde astronom-professorer snart kunde och ville officielt uttyda och förklara för oss hvad planeten Mars blänkteckenskrift eller ljusfenomenet däruppe betyder!