Julfrid: 1905

JULFRID

förkunnelsen om »Kristus uppväckt för vår rättfärdig-görelses skull»; när så det lilla, som till äfventyrs ännu återstår af Kristus, ideal- eller mönstermänniskan, till sist också fått maka åt sig, då har ju vägen till fadershemmet blifvit alldeles utplånad från jorden. Ja, dithän leder det, när man glömmer, hvad Gud har sagt och öppnar öronen för ormens: »Skulle Gud hafva sagt». Du hemlösa själ, som trår efter ditt urhem hos din fader i höjden, låt ordet af honom, i hvars mun aldrig befanns något bedrägeri, gälla för dig, då han be-tygar "att vägen till fadern går genom honom.

Men huru är detta att förstå? Är Herren Jesus, såsom vi tro, den enda, uteslutande enda vägen till fadern, på hvad sätt är han då detta? I korthet innebär det, att vill du hem till fadern i himmelen, så måste du alltigenom hafva med Herren Jesus att göra och han med dig; ty annars händer det, att, när du till sist står vid hemmets port och klappande ropar: »Låt upp, låt upp för mig I» du då af Herren får till svar: »Gå bort ifrån mig, du ogärningsman, jag kände dig aldrig 1»

Alltså, vill du hem, gäller det att börja rätt eller att komma in på den väg, som leder till målet. Du måste börja hos Jesus. Detta tillgår sålunda, att du gör en hel frontvändning i ditt lif genom att i känslan af din synd och därmed bortkommandet från fadern och fadershuset vänder dig i ånger och bekännelse ifrån synden, som du dessförinnan hyllat och älskat, och i tro till din frälsare och nådastolen, som är upprest i hans blod till botfärdiga syndares benådning, söker frigörelse från syndens herravälde och till en sann lef-vandegörelse. Denna frontvändning för inkommandet på den nya och lefvande vägen kallar Herren Jesus själf för bättring och tro; ty när han i egen person gick ut i Galileens bygder för att mana värn- och hemlösa syndare in på den väg, som leder hem, skedde det med dessa ord: »Tiden är fullbordad ocli Guds rike är nära; gören bättring och tron evangelium». Således har Herren Jesus själf fastslagit, att så länge du ej gjort sagda frontvändning med ryggen åt synden och dess rike, och med ansiktet vändt åt frälsaren och det himmelska Jerusalem, så har du icke ens kommit in och ännu mindre hunnit fram på vägen till hemmet. Men vill du nu målet d. v. s. komma hem till Gud, och detta vill du nog med all säkerhet; ty för visso känner du alltjämt sanningen af den bibliske sångarens ord: »Endast i Gud har min själ sin ro», så måste du nödvändigtvis ock vilja medlet, som leder till målet, det är, helt öfverlåta dig xned din skuldbelastade eller förträffliga människa åt frälsarens nåd och tro syndernas förlåtelse. Genom den krisen har du kommit in på hemvägen, sedan måste du vara mån om alt blifva kvar på vågen. På en rätt början ligger ju största vikt, men det är ock lika fullt angeläget, att du fortsätter vandringen på den påbörjade vägen. Målet är icke vunnet, förrän hela vägen, som bär dit, blifvit tillryggalagd. Många hafva med Judas, Ananias och Safira samt Demas tagit de första stegen på hemvägen, men ändock aldrig hunnit fram. Alla dessa hafva börjat i anden tillsammans med Herren Jesus, men tröttnat på hans sällskap, sagt honom farväl, kommit ur den rätta kosan och så jämmerligen lyktat i köttet och evigt blifvit borta från hemmet.

Att troget och uthålligt hålla fast vid Herren Jesus, det är att fortfarande vara inne på hemvägen. Håll ut i bönen och i dagligt bruk af Herrens ord! Ty i bönen får du samspråka med din Herre och hafva umgängelse med honom, och i ordet samspråkar han med dig och har umgängelse med dig. När du beder, får han skåda in i hjärtat på dig och när du fördjupar dig in i hans ord, då får du på samma gång blicka in i och läsa i hans hjärta. När du beder, fattar du och griper om den hand, som alltid förer framåt på den rätta vägen och när du läser ordet, hörer du och

igenkänner däri den gode herdens röst, som betygar: »Fåren följa honom; ty de känna hans röst.» Håll i med flitiga besök vid det bord, där Herren Jesus under vandringen vill låta dig såsom en Johannes hvila ut vid hans varma herdehjärta och vederkvicka dig med ett bröd och en dryck, som han själf tillredt, och som han gifvit den egenskapen att vi därigenom icke blott få syndernas förlåtelse utan ock delaktiggöras af hans härliga personlighet. Se därför till, att du alltid andas ren hemlandsluft i trägen bön och aldrig själf-förvålladt lider brist på hemlandskosten, Herrens ord, lekamen och blod; ty detta är hufvudvillkoren för ditt kvarblifvande på hemvägen. Till ett framgångsrikt fortskridande på hemvägen hörer ock, att du lägger på hjärtat Josefs förmaning till bröderna vid deras hemresa: »Kifven icke på vägen!» Du minns, huru Herren Jesus, fastän i andra ordalag, gång på gång måste upprepa denna förmaning till dem, som vandrade med honom. Förmaningen är alltså icke obehöflig. »Så mycket som på eder beror, så hafven frid med alla människor», huru mycket mer då med dem, som hafva satt sig samma mål som du. På den stora räkenskapsdagen kommer det att blifva en af de smärtsammaste scener att skåda, då medvandrare skola anklaga och förebrå hvarandra att genom kif hafva ätit ut hvarandra från hemvägen. Men en skön syn skall det blifva, om medvandrare då kunna på nytt räcka hvarandra händer och tacka hvarandra för godt och kärleksfullt stöd under hemvandringen. Att du nu må få spela med i den senare och ej i den första scenen, så inskärp under vandringen i ditt hjärta hans bild, som manar: »Lären af mig; ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat.»

Såsom Herren Jesus är första delen af hemvägen äfvensom fortsättningen, så är han ock sista delen af den led, som förer hem. Han är detta på det sättet, att han står fast vid hvad han lofvat: »Jag vill bära eder intill åldern och intill dess I grå värden. Ja, jag vill upplyfta och bära och hjälpa.» Men han är det ock på ett annat sätt, som vi icke få förbise. Tror du, att Kristus själf skulle funnit återvägen till fadern, om han icke på hvarje punkt i sitt jordiska lif drifvits af denna kraft: »Det är min lust, att jag gör hans vilja, som mig sändt hafver och fullbordar hans verk?» Det vill med andra, alldagliga ord säga, skulle Kristus råkat hem igen till fadren, om han icke ifrån krubban till grafven drifvits af sin plikt och alltid följt den driften? Vi tro icke detta. Äro icke du och jag, som åtnjuta Kristi inneboende i oss genom hans ande, just fördenskull bundna vid de plikter, som tillhöra oss såsom vandringsmän till det eviga hemmet, lika fullt som vår föregångare Herren Jesus var? Visst äro vi så. Må vi ej förgäta att Herren Jesus drifver en pliktlära likasom han drifver en nådelära. »I ären mina lärjungar, om I gören, hvad jag bjuder.» »Våren ordets görare och icke allenast hörare, bedragandes eder själfva.» »Icke skall hvar och en inkomma i himmelriket, som säger till mig: Herre, Herre, utan den som gör min faders vilja, som är i himmelen.» Hvad äro väl dessa anförda frälsareorden annat än en lära, som bjuder oss att göra vår plikt ända till hemmets port! »Allting förmå vi», äfven göra vår plikt, »genom honom, som oss mäktiga gör.» Kan en stridsman önska sig ett bättre eftermäle än detta: »Af kärlek till kung och fosterland har han intill det sista gjort sin plikt». Kan[en evighetsvandrare, som kommit till hemmets port, önska sig ett dyrbarare erkännande än detta: »Du gode och trogne tjänare, öfver en ringa ting har du varit trogen, jag skall sätta dig öfver mycket, gack in i din Herres glädje!» I enlighet med pliktläran får han lön, »jag skall sätta dig öfver mycket». I enlighet med nådeläran varder, han frälst, »gack in i din Herres glädje». 'Herre, för oss alla lyckligt hem till dig. Amen.