Sida 55
Den nordiska språkgrenen
fortfarande sitt norska modersmål, och det är ur de modärna norska folkmålen, som den s. k. norsk-norskan eller »landsmålet» i vårt sekel bildats eller rättare gjorts, ty detta språk talas ingenstädes, utan är så att säga ett artificiellt extrakt af de nynorska dialekterna med folkmålet i Søndmøre som utgångspunkt. Skaparen af detta språk är språkforskaren I. Aasen, och det har sedan användts af de framstående författarna O. Vinje, A. Garborg m. fl. Dess litteratur är visserligen ej vidare omfångsrik, men från estetisk synpunkt af stort värde.
De fornnorska dialekter, som uppstodo i Skottland och Irland samt på Man och Hebriderna, utdogo under Medeltiden och vi ha endast få och obetydliga rester af desamma. På Orkenöarna och Shetlandsöarna kvarlefde däremot norskt språk ända till början af vårt århundrade, och på Färöarna kvarlefver det än i dag.
Det är helt naturligt, att det färöiska språket ej har någon nämnvärd litteratur. Den utgöres hufvudsakligen af i vårt århundrade upptecknade folkvisor. Det färöiska språket torde nu talas af omkr. 13,000 personer.
En ojämförligt större betydelse har det isländska språket och vi måste dröja något vid denna underliga ö och detta underliga folk.
Island — som endast vid kusterna och i ådalarna är beboeligt, emedan hela det inre upptages af vidsträckta kärrmarker, väldiga glacierer och ofruktbara lavafält — upptäcktes redan i början af 800-talet e. Kr. af irländska munkar, men detta föranledde ej någon varaktig kolonisation, och det var först mer än ett hälft sekel senare, som Island ånyo upptäcktes (874 e. Kr.) af nordiska vikingar. Harald Hårfager hade då nyss upphäft sig till ensam härskare i Norge, och Västlandets mäktige storbönder ville hellre fortfarande lefva sitt forna fria lif i ett annat land än varda den nye på visst sätt allrådande konungens underdånige hirdmän. Under den s. k. landnámstiden (omkr. 874 till
Källa: Project Runeberg ·