Sida 75
Lapp. divres ( = dyr) = isl. dýrr = urn. *ðiuriR, urg. *ðiuriz.
Det torde framgå af dessa exempel, att dessa lånord stundom äro till sin form så ålderdomliga, att de till och med ibland tyckas stå närmare den urg. än den urn. grundformen. En af de viktigaste differenserna mellan urg. och urn. torde nämligen vara den, att urg. z öfvergått till urn. R. Vi få emellertid ej häraf draga den slutsatsen, att till ex. fi. ansas, lapp. divres etc. nödvändigt måste vara lånade från urg. Ty öfvergången z > R kan ha inträdt först sedan urn. redan i andra hänseenden skilt sig från urg., hvadan dessa exempel ej bevisa, att urg. ännu talades i Norden vid Kristi födelse.
Vi se ock af dessa exempel, huru obetydligt i det hela dessa lånord transformerats af de finska och lappska ljudlagarna. Och rätt bedömda äro således dessa finska och lappska lånord en synnerligen viktig källa för vår kännedom om den äldsta urnordiskan.
En annan och rikare, men kanske något yngre källa ega vi i de urnordiska runinskrifterna, af hvilka vi känna något öfver 100 stycken, och som på senare tider åtskilliga nya blifvit upptäckta, är det att hoppas, det deras antal ytterligare kan komma att ökas.
Dessa äro alla ristade med det äldre 24-typiga runalfabetet, hvilket bevisligen varit gemensamt för många forngermanska folk, ty vi ha äfven gotiska, forntyska och fornengelska runinskrifter på detta alfabet.
Genom en egendomlig tillfällighet ega vi också 'den äldre runraden' på trenne i afseende på fyndorten vidt skilda runurkunder, nämligen på Vadstenabrakteaten, funnen vid
