Sida 5
INLEDNING.
Lif är förändring, död stillastående. Och då språket är en småningom förvärfvad färdighet hos den lefvande människan, beroende såväl af hennes fysiska som psykiska beskaffenhet, måste ock hvarje lefvande språk vara stadt i en oafbruten förändringsprocess. Eller med andra ord: likasom hvarje individ och hvarje nation har äfven hvarje språk sin historia.
Dessa förändringar i språket, särskildt i det vårdade och ryktade kultur- och litteraturspråket, försiggå emellertid i regeln så långsamt, att de först efter åtskilliga decenniers förlopp kunna tydligt iakttagas — kunna från denna synpunkt på visst sätt förliknas vid jordskorpans sekellånga höjningar och sänkningar, hvilka sakta men säkert under århundradenas gång åstadkomma stora förändringar i landens klimatologiska och geografiska förhållanden, ehuru dessa för hvarje generation förblifva nästan omärkbara. Det är på grund häraf, som den ganska allmänt utbredda, men ej dess mindre fullkomligt oriktiga uppfattningen uppkommit, att språken — specielt de utbildade kulturspråken — i sitt lefvande lif nästan stå stilla. Ty i hvarje skede af ett språks utvecklingshistoria är det blott ett visst snitt på dess yttre dräkt, som anses för det enda riktiga och rätta, sanktioneradt, som det är, af bruket, vanan och konvenansen, och alla afvikelser från denna af modet utstakade allfarväg betraktas och bestraffas därför som mer eller mindre klandervärda felsteg. Men opinionen är, som den store norske skalden säger, »overmåde variabel», och efter ett par generationer har den där ormen Tid bytt om skinn, modet blifvit ett
