Sida 83
uppenbarligen ej något så vidare lämpligt verktyg för tanken i vårt jäktande och nervösa tidehvarf. De modärna nord. kulturspråken — nysvenskan och än mera ny danskan — äro liksom starkt förkortade, nästan i västficksformat utgifna nya upplagor af detsamma — små kloka, intelligenta dvärgar, som den store, dumme, tafatte urnordiske jätten under Vikingatidens vilda, bloddrypande tidsskede framfödde.
Till sin byggnad är det urn. språket det äldsta germ. språk vi känna. Därigenom att det i vissa fall i ändelser bevarar en kort obetonad vokal, är det till sin struktur äldre än den samtida gotiskan (jämför till ex. urn. ðaγaR = got. dags, urn. γastiR — got. gasts o. s. v.); ja det urn. språket är så ålderdomligt, att det kan, som sagdt, till och med sättas i fråga, huruvida ej de allra äldsta urn. minnesmärkena rättast borde anses som kvarlefvor af det urg. grundspråket.
Som vi ofvan nämnt, kan det ej uppdragas någon fast gränslinie i tiden mellan det urn. språket och dess dotterspråk och alltså ej heller mellan den yngsta urnordiskan och den äldsta svenskan under den s. k. runperioden, till hvilken vi således nu i dubbel mening öfvergå.
*
Den runsvenska perioden.
Vikingatiden är i många hänseenden en genomgripande brytningstid i de nordiska folkens lif. Det är först under denna, som de börja uppträda på historiens skådeplats och där göra sin entré på ett i sanning lika effektfullt som uppseendeväckande sätt. Det är som om de nu med ens vaknade upp och genast i ungdomlig yra ville med svärdet i blodskrift inrista på historiens duk sin lika storslagna som vilda ynglingasaga.
De svenska vikingarne styra sina härtåg i 'österväg' och grundlägga i medlet af 800-talet det ryska riket,
