Sida 58
värde densamma har, vilja vi endast tillägga, att tyskan (d. v. s. nyhögtyskan) är näst engelskan det mest utbredda bland alla germanska språk och att den nu kan sägas vara modersmål för omkr. 70 millioner.
Nämna vi till sist, att till de västgermanska språken äfven hörde langobardiskan, af hvilket språk vi i de på latin affattade langobardiska lagarna (från 600- och 700-talet e. Kr.) ega några sparsamma rester, hafva vi redogjort för den västgermanska språkgrenen och öfvergå därpå till den nordiska.
***
Likasom de indo-europeiska och de germanska måste äfven de nordiska språken tänkas ha utvecklat sig från ett gemensamt urspråk, hvilket vi kalla för urnordiska. Och detta är ej som de ie. och urg. grundspråken ett blott fingeradt språk, ty vi ha åtskilliga minnesmärken kvar af detsamma. Dessa äro visserligen hvarken många eller långa, men vi kunna dock med dessa som utgångspunkt bilda oss en tämligen noggrann föreställning om detta vårt eget modersmåls närmaste grundspråk.
Vi skola nedan litet närmare betrakta detsamma och nämna därför nu endast det, att detta språk talades i Norden under första årtusendet e. Kr. samt att det under den s. k. Vikingatiden splittrade sig i flera dialekter, ur hvilka de yngre nordiska språken småningom utvecklat sig.
Bland de nordiska språken nämna vi först
norska i Norge samt i de vikinganästen och vikingariken, som af norrmännen under den nya germanska folkvandring, man vanligen kallar för vikingatågen eller nordmannatågen, grundades i Skottland och Irland samt på Hebriderna, Man, Orkenöarna, Shetlandsöarna, Färöarna och Island.
Den egentliga fornnorska litteraturen börjar omkr. 1200 e. Kr., men är hvarken till innehåll eller omfång af någon större betydelse. Vid Reformationen upphörde norskan att vara litteraturspråk, ity att danskan då blef det officiella språket i Norge. Men allmogen talade och talar allt
