Sida 24
Af det anförda torde framgå, huru sväfvande i själfva verket ordens betydelsegränser äro och i huru hög grad genom betydelseöfvergångarna således språkets inre lif ständigt förändras.
***
Då ett språk för att följa med sin tid behöfver rikta sitt ordförråd, är sammansättning en af de oftast anlitade utvägarna. Vårt modersmål är i detta hänseende synnerligen rikt utrustadt och det har också tillgripit detta hjälpmedel allt från dess första barndom till våra dagar. Redan i vår äldsta litteratur möta vi sådana sammansättningar som laghman, bondason, hvaremot frimärke, järnväg o. s. v. uppenbarligen måste vara mycket unga, för att ej tala om dylika nästan sanskritiska sammansättningsrankor, som skomakeriarbetarefackföreningsledamot eller pumpmakareåldermansenkan, hvilken imposanta titel för en tid sedan stod att läsa i en dödsannons.
Men det är ej endast genom att bilda nya ord, som sammansättningar bidraga till språkets förändring. De göra detta äfven på ett annat, djupare sätt. Det inträffar ej så sällan, att ett ord utdör såsom enkelt, men kvarlefver som led i en sammansättning. Till följd häraf varder det naturligtvis mer eller mindre dunkelt till sin betydelse. För att förtydliga detta i viss mån oförstådda ord vidhänger man stundom ett annat relativt likbetydande och härigenom uppstår då en s. k. tavtologisk sammansättning såsom till ex. oxeltand, hvilket egentligen — då det sv. oxel- sammanhänger med det isl. jaxl (= kindtand) — betyder 'kindtandstand'.
Än oftare kan det hända, att om ena ledet i en sammansättning utdör såsom enkelt ord och således relativt bortfaller ur språkminnet, man småningom ock glömmer, att det var en sammansättning, och därför börjar på att uppfatta denna som ett enkelt ord och så behandla den, hvarigenom den förr eller senare kommer att ändra sin gestalt. Exempel härpå äro bland andra helvete (af fsv. hæl = död
