Sida 26
otalig mängd andra, ja Strindberg vågar till och med komma fram med »lifvets boschhet».
Det ligger ock nära till hands att antaga, det äfven ändelser ej äro annat än reducerade, afnötta rester af en gång själfständiga enkla ord, men som detta dunkla spörsmål ej har någon betydelse för vårt språks historia, inlåta vi oss ej på detsamma.
***
Språken äro på sätt och vis parasiter, som hellre lefva på andras än på egen bekostnad. Intet språk likasom intet folk lefver ett strängt taget fullt isoleradt lif. Mer eller mindre influeras det än af ett och än af ett annat språk, beroende på en mångfald kulturella, politiska, sociala anledningar. Med andra ord: nästan alla språk låna af nästan alla andra.
Detta sätt att rikta sitt ordförråd är nämligen för det första så utomordentligt bekvämt, ty dessa lån behöfva aldrig återbetalas och den ränta de afkasta, den stannar underligt nog i låntagarens händer, utan att långifvaren därför blir det ringaste mer fattig. Därför har också denna utväg anlitats ofta nog allt för lättvindigt och lättsinnigt, och månget språk har till följd däraf alldeles i onödan smetat på sig en massa främmande smink utan att därigenom varda just fagrare. Vi vilja här ej orda något om det berättigade eller oberättigade i detta lånsystem, vilja blott yttra, att detsamma är till en viss grad en oundviklig följd af folkens beröring och förbindelser med hvarandra, samt att det ej blott är omöjligt, utan vore kanske ej heller önskligt, att denna skuldsättning blefve absolut förbjuden. Onekligt är nämligen, att språken härigenom riktas, och att ej sällan förhållanden inträffa, då dessa lån äro i fullaste mening nödvändiga. Till och med den store mångmillionären sanskrit har funnit sig tvungen att begagna sig af denna utväg för att få kredit och debet gå ihop. Men härmed vare det hur som helst. Visst är, att språken mer eller mindre låna af hvarandra, och att de härigenom i ej ringa grad förändras. Huru mycket och hvad vårt modersmål lånat, huru djupt
