Sida 29
Vilja vi studera ett språk i dess historiska utveckling, ligger det i sakens natur, att vi ej kunna ha någon annan källa än detta språks litteratur — detta ord nu taget i dess allra vidsträcktaste bemärkelse — allt ifrån de äldsta minnesmärken, som bevarats af detta språk, ända till våra dagar. Och vi äro således i detta vårt studium nästan uteslutande hänvisade till det skrifna ordet. Detta är emellertid från rent vetenskaplig synpunkt föga lyckligt. Ty det ligger också i sakens natur, att det skrifna ordet aldrig kan blifva någon trogen afbild af det talade. Det kan nämligen aldrig varda annat än en mycket bristfällig öfversättning eller rättare öfverflyttning af ljudsensationer till synsensationer, och äfven med det yppersta alfabet i världen kan denna teckning ej blifva fullständigt lik originalet. Om man i framtiden genom fonografen kan i fonogrammen magasinera och sålunda äfven åt en aflägsen eftervärld, konservera de flyktiga språkljuden, hvilka dö i samma ögonblick de födas, då torde förhållandet blifva ett helt annat. Men denna framtid är ännu ofödd, och vi äro därför tills vidare tvungna att ur det döda skriftspråkets stelnade konturer söka uppkonstruera grunddragen af det forntida en gång lefvande talspråket. Språkljuden äro legio, ty de äro icke blott många, utan till och med oändligt många, och bokstäfvernas antal är äfven i de rikaste alfabeten i förhållande härtill synnerligen ringa. Det skrifna ordet blir därför i lyckligaste fall blott ett slags genial karrikatyr af det talade, där ansiktets utlinier äro på ett träffande sätt återgifna, men där alla de skiftande uttrycken i detta ansikte, det lefvande lifvet i detsamma äro borta. Ty det är ej nog med, att skriften ej kan fullständigt reflektera själfva språkljuden; den vexlande accenten, det så ytterst expressiva tonfallet är den än mindre i stånd att kunna återgifva. Eller det skrifna ordet förhåller sig i bästa fall till det talade som ett dödt gipsaftryck till den lefvande personens af intelligensen genomandade anletsdrag, och af en dylik dödsmask kanna vi blott bilda oss en mycket ofullständig, skematisk föreställning om, huru den ifrågavarande personen verkligen såg ut i sitt lefvande lif.
Men det skrifna ordet måste äfven af ett annat skäl
