Sida 78
ett årtusende sedan förstummade grundformerna till de ord vi nu dagligags föra på tungan. Så kunna vi till ex. också uppställa följande ekvationer:
nsv.urn. N.S.stad=*staðiR »vak=*wako »son= *sunuR (han)valde=*waliðe N.S.röd=*rauðaR »skjuten=*skutinaR,
o. s. v. ja, vi äro så slängda i det urn. språket, att vi till och med kunna påstå, att Stockholm måste hetat *StokkaholmaR, och Halmstad *HalmastaðiR samt att våra allra bästa vänner hrr Malmström och Ljungberg måste — om de lefvat på den urn. tiden — fått finna sig i att blifva kallade för *MalmastraumaR och Lingwaberγa, hvilket de dock troligtvis sluppit ifrån, eftersom på denna förhistoriska tid några tillnamn i vår mening ej torde ha funnits.
Men fast så är, måste vi ock erkänna, att det ingalunda är så väl bestäldt, att vi kunna uppkonstruera den urn. grundformen till hvilket nsv. ord som helst. Långt därifrån. Det urn. språket är tyvärr så listigt, att det ofta nog trotsar våra mest skarpsinnigt uttänkta försåt och glider ur våra händer, äfven när vi äro fullt säkra på, att vi ha fått tag i detsamma. Vår kännedom om det urn. språket är således — ännu åtminstone — i mångt och mycket ofullständig.
Vi öfvergå nu till att anföra några af de urn. inskrifterna och skola så mycket som möjligt söka ordna dem efter deras ålder. Men vi vilja då ock förutskicka den anmärkningen, att eftersom de alla helt naturligt äro odaterade, är det blott på grund af språkliga, runologiska och arkeologiska skäl, som vi med större eller mindre sannolikhet kunna uppgifva, under hvilket århundrade de ristats.
Från 300-talet e. Kr. torde bland andra härstamma:
Guldhornet från Gallehus nära Ribe i Danmark.
