Sida 42
ett förhållande, som påminner om den massa skilda tungomål, som talas i Kaukasus' och Himalajas fjälldalar, förmodligen också spillror af fordom kanhända vidt utbredda språk, hvilka liksom skeppsbrutna vrak strandat på dessa bergskedjor och där ännu fortlefva sitt obemärkta lif, skyddade af själfva naturens vildhet.
Största delen af de språk, som talas i Europa, tillhöra den indo-europeiska språkstammen, till hvilken vi nu omsider öfvergå.
Då alla indo-europeiska språk måste vara närmare eller fjärmare besläktade med hvarandra, alldenstund de ju tillhöra en och samma språkstam, följer af hvad ofvan yttrats, att de ock alla måste härstamma från ett och samma gemensamma grundspråk, nämligen:
det indo-europeiska urspråket. Eftersom af detta ej en enda rad, ej ens ett enda ord bevarats, är det blott genom regressiva slutledningar ur de senare ie. dotterspråken, som vi kunna bilda oss en mer eller mindre sannolik föreställning om detsamma. När och hvarest detta språk talades veta vi icke, men åtskilliga omständigheter tyda på, att dess hemland snarare är att söka i Europa än i Asien och att det redan många årtusenden före vår tideräkning, upphört att talas, hvadan häfderna intet ha att förtälja om det ie. urfolket. Om det sålunda är ovisst, när och hvar det ie. urspråket talades, så är det i stället så mycket mera visst, att det småningom splittrat sig i en mängd dialekter, hvilka redan flere tusen år f. Kr., gifvit upphof till följande språkfamiljer:
1) Den ariska familjen, hvilken i sin tur klufvit sig i tvänne grenar: den indiska och den iraniska.
Den indiska språkgrenen nämna vi i första rummet dels på grund af dess stora kulturella betydelse, dels på grund däraf, att densamma kan uppvisa den äldsta ie. litteratur, som bevarats.
Det äldsta indiska språk, vi känna, kalla vi Veda-språket, hvilket talades i andra årtusendet f. Kr. i Pendsjabs floddal i Indiens nord-västra hörn, dit Veda-folket enligt all
