Sida 74
Detta germ. språk, hvars allra äldsta minnesmärken datera sig från tiden för Kristi födelse eller möjligen något senare, kalla vi, som ofvan nämnts, för det urnordiska språket. Detta äldsta nord. språk fortlefde i det hela tämligen oförändradt under flera århundraden och det är, som vi ofvan sagt, först under Vikingatiden som det småningom öfvergår till de yngre nord. språken.
Det urn. språkområdet utgjordes af Danmark med Schleswig, södra och mellersta samt större delen af norra Sverige, Norge, öarna Öland, Gotland och Åland samt sannolikt några trakter i Estland och sydligaste Finland. Ehuru detta dess område således var ganska vidsträckt, har man under den egentliga urn. tiden ej kunnat spåra någon nämnvärd dialektsplittring, — ett förhållande, som emellertid till stor del kan bero på, att de urn. minnesmärkena äro mycket torftiga.
Källorna för vår kunskap om det urn. språket äro dels finska och lappska lånord, dels urn. runinskrifter.
De äldsta finska och lappska lånorden datera sig troligen från vår tideräknings början. De finska orden äro stundom af en så ytterst ålderdomlig form, att man ej ens säkert kan afgöra, huruvida de äro lånade från urnordiskan eller från finnarnas gotiska grannar i Ryssland och Östersjöprovinserna. På grund af att finskan och lappskan till hela sin struktur äro så olika de germ. språken, ha dessa lånord så att säga stelnat i sin ursprungliga gestalt, äro liksom språkliga fossiler, hvilka endast föga ombildats efter de finska och lappska språkens speciella ljudlagar etc.
Vi anföra nu några exempel:
Fi. ansas (= bjälke) = got. ans, isl. áss = urn. *ansaR, urg. *ansaz. Lapp. rikkas (= ring) = isl. hringr = urn. *hringaR, urg. *hringaz. Fi. sakko (= sak) = urn. och urg. *sako. Fi. kaltio (= källa) = urn. och urg. *kalðion. Lapp. sajet (= så) = isl. sá, got. saian. Lapp. lavggo (= bad) = isl. laug = urn. och urg. * lauγo.
