Sida 34
Vårt modersmåls ställning till andra språk.
Redan vid ett blott flyktigt påseende finner man lätt, att åtskilliga språk måste vara besläktade, med hvarandra, såsom till ex. svenska och danska, och vid en närmare undersökning finner man vidare, att så måste äfven förhållandet vara med flera till utseendet ganska olika språk, såsom till ex. svenska och franska. Men man finner då också, att det gifves dessutom en mångfald språk, mellan hvilka ingen åtminstone hittills bevisad frändskap föreligger.
Då så är, indela vi språken allt efter deras närmare eller fjärmare släktskap i en mängd mindre och större grupper, dem vi kalla språkgrenar och språkfamiljer, och innefatta alla de språk, som öfver hufvud taget kunna bevisas vara befryndade, under benämningen språkstam. Så tala vi till ex. om den nordiska språkgrenen, den germanska språkfamiljen, den indo-europeiska språkstammen o. s. v.
Det att ej alla språk visa sig vara med hvarandra befryndade och att vi således äfven måste tala om flera olika språkstammar, det behöfver visserligen ej bero på annat än att vi ännu ej kunnat upptäcka någon släktskap dem emellan, men å andra sidan måste det ock erkännas, att det väl är mycket möjligt, att alla jordens tungomål stå i frändskapsförhållande till hvarandra, och att de således en gång alla flutit ur en och samma källa, men att för detta antagande det ej finnes något tvingande skäl.
Språkets ursprung är höljdt i dunkel och vi kunna endast såsom sannolikt antaga, att språket småningom under tusentals år utvecklat sig ur läten, utrop, ljudhärmningar etc. Men då finnes det uppenbarligen ej heller något hinder för den hypotesen, att denna språkets utveckling kunnat försiggå relativt samtidigt på olika trakter af jorden, och att vi således ha att tänka oss ej endast ett, utan flera primitiva urspråk, ur hvilka de skilda språkstammarna sedermera uppvuxit. Dessa behöfva alltså ej nödvändigt betraktas som underjordiska rotskott från en och samma groddplanta, utan kunna likaväl antagas ha uppspirat ur skilda frön
