Sida 29
Förhållandet mellan talspråk och skriftspråk
hafva långt dessförinnan inträdt i talspråket. Detta är dessutom ej blott ett sannolikt antagande. Ty vi kunna äfven ur litteraturen bevisa detsamma. Det kan nämligen än i dag hända en hvar, att han af en tillfällig distraktion begår en och annan ortografisk eller grammatikalisk bock, gör sig skyldig till en s. k. pigstafning eller använder ett vulgärt, simpelt uttryck. Världen är sig själfvom alltid lik, som vår store reformator Olavus Petri säger, och dylika bockar ha därför äfven forna skriftställare ej så sällan gjort. Språkhistorikern kan ej annat än vara dessa författare mycken tack skyldig just för dessa deras 'fel'. Ty hvad äro dessa i själfva verket? Intet annat än glimtar af det lefvande talspråkets strida underström, hvilka då och då genomlysa och genombryta skriftspråkets i konvenansens kyla stelnade istäcke. Dylika glimtar i vår äldre litteratur bevisa till fullo, att åtskilliga former, som ännu ej få skrifvas, redan för flera sekel tillbaka voro brukliga i talspråket. Och på grund häraf äro vi i vår fulla rätt, när vi säga, att de förändringar skriftspråket undergått, måste minst ett århundrade förut börjat inträda i det lefvande, oreflekterade talspråket. Men när de där först börjat visa sig och när de där blifvit mera allmänna, — därom veta vi i det hela taget litet eller intet. Och då, som ofvan framhållits, det ligger i sakens natur, att det endast är den skrifna litteraturen, som kan förtälja oss något om språkets historiska utveckling och vi följaktligen måste datera alla språkets förändringar efter hennes utsago, måste vi beträffande talspråket antaga, att alla dessa årtal böra flyttas åtskilligt tillbaka i tiden för att varda någorlunda riktiga, hvadan vi ock egendomligt nog kunna påstå, att ju mera sväfvande vi yttra oss rörande dessa tidbestämmelser, dess mera exakt ha vi också angifvit dem.
*
Källa: Project Runeberg ·