Sida 89
reflexivpronomivets plats — det sv. nalkas och det fr. s'approcher i grund och botten är samma bildning.
Mångt och mycket vore att tillägga rörande de stora förändringar språket under Vikingatiden uppvisar, men vi måste inskränka oss till de nu anförda.
***
Källorna för vår kunskap om vårt språk under runtiden äro ock af tvänne slag, nämligen dels svenska lånord i främmande språk, dels våra svenska runinskrifter.
De från denna tid (och följande tider) härstammande finska och lappska lånorden likasom de hos främmande skriftställare, såsom Adam af Bremen († 1076), förekommande svenska ord (mest personnamn) äro dock af mindre betydelse än de fornryska lånorden från detta tidehvarf.
Omkring 860 e. Kr. grundades, som ofvan anförts, det ryska riket af svenska vikingar. Från den närmast följande tiden ega vi ock åtskilliga svenska ord — speciellt egennamn — i mer eller mindre förryskad dräkt, till största delen bevarade i tvänne fornryska urkunder från 911 och 944 e. Kr. Bland dessa fornryska lånord nämna vi till ex. Igor < fsv. Ingwar, Rurik < fsv. Røriker, Olga < fsv. Hiælgha (= Helga), chwat (= duktig karl) < fsv. hwater (= rask, hurtig) m. fl. Men ganska snart — i början af 1000-talet — drunknade de fåtaliga härskande svenskarna i det slaviska folkhafvet och det är endast några få personnamn, såsåsom Rurik, Olga etc. och ännu färre andra ord (såsom chwat), hvilka ännu bära vittne om det forna svenska väldet i Ryssland.
Den andra och hufvudsakliga källan för vår kännedom om runsvenskan är naturligtvis våra talrika runinskrifter.
Denna källa är emellertid ej så vidare riklig och därtill ej sällan ganska grumlig, hvadan vår kunskap om runsvenskan i många stycken är rätt bristfällig.
Visserligen äro de svenska runskrifterna ganska många — de belöpa sig nämligen, om vi medräkna de forngutniska, till nära 2,000 och intet land i världen kan på långt när uppvisa ett sådant antal —, men de flesta af dem säga oss
