Sida 101
och i pret. ind. böjdes de:
Sing. 1pers.græipkraup 2»græiptkraupt 3»græipkraup
Plur. 1pers.gripumkrupum 2»gripinkrupin 3»gripukrupu.
Dessa få paradigmer torde i någon mån visa, huru lika runsvenskan så i afseende på ljudförhållanden som beträffande flexionen var sitt frändspråk isländskan. Och änskönt redan under den äldre Vikingatiden de nord. språken som sagdt börja åtskiljas, voro dock dessa dialektiska differenser ännu på denna tid så obetydliga, att det är lätt begripligt, huru de isländske skalderna, när de drogo från det ena nordiska hofvet till det andra för att recitera sina kväden, kunde på förhand vara fullt förvissade om, att dessa — åtminstone beträffande den rent språkliga formen — allestädes skulle varda förstådda. Därför kunde man också ännu på denna tid med en viss rätt säga, att ett och samma språk talades öfver hela Norden.
Men det var äfven just under detta tidehvarf, som denna dialektsplittring småningom blef allt mer utbildad och genomgripande och vi skola därför nu öfvergå till att omnämna de allra viktigaste förändringar, som inträffat i vårt språk under denna dess första barndomstid.
***
I det urn. språket förekomma förbindelserna hl, hn och hr jämte hj och hw i början af ordet. Under det att förbindelserna hj och hw länge kvarstodo i vårt språk och därför än i dag kvarstå i skriften, bortföll däremot h före l, n och r redan under den äldsta runtiden. Ännu på Rökstenen ha vi till ex. HræiðmaraR, men under loppet af 1000-talet torde h före dessa tre sistnämnda konsonanter
