Sida 50
Nära befryndad med tsjeckiskan är polskan, talad i det ryska Polen, i Preussens fordom polska provinser samt i västra Galizien af omkr. 15 millioner. Från litterär synpunkt är polskan näst ryskan det förnämsta af de slaviska språken. Särskildt är den polska litteraturen i förra hälften af vårt århundrade af synnerligen stort värde.
Närbesläktad med polskan var den nu utdöda polabiskan i nordvästra Tyskland och nämna vi slutligen vendiskan eller sorbiskan, som ännu kvarlefver i Lausitz, torde vi vara färdiga med den slaviska språkgrenen och öfvergå då till den germanska språkfamiljen.
***
Af hvad ofvan nämnts är det själfklart, att likasom de indo-europeiska måste äfven de germanska språken tänkas ha utvecklat sig ur ett gemensamt urspråk.
Af detta germ. moderspråk, hvilket vi kalla urgermanska, ha ej heller några minnesmärken bevarats, men som det måste vara mycket yngre än dess ie. stammoder, kunna vi med vida större säkerhet uppdraga grundlinierna till detsamma.
Det urgermanska språket talades troligen ännu i första årtusendet före vår tideräkning och dess hemland är tvifvelsutan att söka i norra Europa. Småningom delade det sig i flera dialekter, ur hvilka de senare skilda germ. språken uppstått.
Dessa kunna vi indela i tre grupper: den nordiska, den vandiliska och den västgermanska språkgrenen. Lemna vi tills vidare de nordiska språken för att sedan något närmare syssla med dem, vända vi oss först till
den vandiliska språkgrenen. Till denna hörde förmodligen flertalet af de folk, som deltogo i den stora germanska folkvandringen under Medeltidens första sekler. Vi säga med flit förmodligen, ty med undantag af goterna ha dessa 'folkvandringsfolk' ej efterlemnat några nämnvärda rester af sina språk. Man kallar dessa folk äfven för
