Sida 158
Sabbatsresa ...
1520-talet inträdde hans diktning i ett nytt skede. Påverkad af den kyrkoreformatoriska rörelsen, hvilken han omfattade med känsla och öfvertygelse, slog han sig på att skrifva andliga sånger samt bidrog dymedelst ej litet dertill att reformationen vann insteg i de borgerliga kretsarna. Märkligast bland hans skaldestycken af detta slag är Die wittenbergisch nachtigall, hvarmed han 1523 helsade Luthers uppträdande; för öfrigt behandlade han de religiösa frågorna mest i dialogens form. Hans största betydelse ligger dock ej häller i hans religiösa författareskap, utan i hans verldsliga diktning, hvilken blef allt rikare och djupare, ju äldre han blef. På höjden af sin tids bildning, med grundlig beläsenhet såväl i bibeln och allehanda teologiska arbeten som ock i den på tyska öfversatta grekisk-romerska literaturen, i den italienska novell-literaturen, i den tyska sagoliteraturen, med rik erfarenhet ej allenast från sitt lif i Nürnberg, utan ock från sina vandringsår, kom S. att stå högt öfver alla samtida tyska skalder, såväl genom innehållets gedigenhet och formernas mångfald som genom harmonien mellan innehåll och form. Främst bland hans arbeten märkas på det episka området hans poetiska berättelser och hans »schwänke», på det dramatiska området hans fastlagsspel, ehuru dessa sista egentligen ej äro annat än dialogiserade berättelser, utan någon egentlig handling och i saknad af tidsenlig karakteristik. Ännu, efter århundraden, verkar han genom sin naiva friskhet, sin qvicka skalkaktighet, sin glada lefnadsvishet och den stora säkerhet, hvarmed han skildrat nürnbergs-lifvet, som om den fria riksstaden Nürnberg utgjorde hela verlden. Glömd några årtionden efter sin död, blef han först mot slutet af 18:de årh. genom Göthes lefvande intresse för honom framdragen ur förgätenheten och åter uppskattad till sitt rätta värde.
Sjelf utgaf S. trenne samlingar vers och prosa, under den gemensamma titeln Sehr herrliche schöne und wahrhaffte gedicht, geistlich und weltlich o. s. v. (1558, 1560 och 1561). Dessa samlingar, som efter hans död efterföljdes af tvänne andra (1578 och 1579), upplefde rätt många upplagor. I senare tid har man upptäckt en mängd outgifna, handskrifna arbeten af S., i Zwickau, Dresden, Göttingen och Wolfenbüttel. En fullständig samling af hans förut tryckta skrifter har ombesörjts af A. von Keller (15 bd, 1870--86). Urval af hans arbeten hafva redigerats af Bertuch (1778), Hässlein (1781), Büsching (1816--24), Götz (1824--30), Nasser (1827, »Schwänke»), Hopf (1856), K. Gödeke (1870--71, ny uppl. 1883--85) m. fl. Se Salomon Ranisch, »Historisch-kritische lebensbeschreibung Hans Sachs'» (1765), Neumann, »Ueber einige handschriften von Hans Sachs» (1843), Hofmann, »Hans Sachs, sein leben und wirken» (1847), E. Weller, »Der volksdichter Hans Sachs und seine dichtungen» (1868), Lützelberger, »Hans Sachs, sein leben und seine dichtungen» (1874) och R. Genee, »Hans Sachs» (1888).
Sachs, Julius von, tysk växtfysiolog, född d. 2 Okt. 1832 i Breslau, blef 1861 professor i Bonn, 1867 i Freiburg och 1868 i Würzburg, der ett stort växtfysiologiskt institut upprättades under hans ledning. Han adlades 1877. S. är en af samtidens mest framstående växtfysiologer. Hans experimentalfysiologiska undersökningar hafva företrädesvis afsett ljusets och temperaturens inverkan på växternas lif. Bland hans skrifter märkas: Handbuch der experimentalphysiologie (1866), Lehrbuch, der botanik (4:de uppl. 1874), Grundzüge der pflanzenphysiologie (1873), Geschichte der botanik (1875), Vorlesungen über pflanzenphysiologie (2:dra uppl. 1887) m. fl.
Sachsare. Se Sachser.
Sachsen, forntyskt land, hvars område var högst olika under olika tider. Se Sachser.
Sachsen, konungarike i mellersta Tyskland, är till ytvidden den femte, till folkmängden den tredje i ordningen bland Tyska rikets stater. Det gränsar i s. v. till Böhmen och Bajern, i v. till Bajern, Reuss. Weimar, Sachsen-Altenburg och preussiska provinsen Sachsen, i n. ö. till nämnda provins och Schlesien, i ö. till Schlesien och Böhmen. Arealen utgör 14,993 qvkm. S. är till största delen uppfyldt af de nordtyska bergen, men öfvergår i n. vid preussiska gränsen i den nordtyska lågslätten. Längst i s. löper Erzgebirge med topparna Annaberg (900 m.) och Auersberg (1,017 m.). Nästan parallelt dermed går en mindre vidsträckt, men tydligt utpräglad bergskedja (das Sächsische Mittelgebirge), från Leuben till Glauchau. Längre mot norr, från Strehla till Borna, finnes en höjdsträckning, hvars ansenligaste spets dock ej uppnår mer än 314 m. I ö. förenas Erzgebirge och Riesengebirge af Lausitzbergen och det s. k. sachsiska Schweiz, en sandstensås af 30--37 km. längd. Landets högsta berg är Fichtelberg, 1,213 m., dess lägsta punkt (80 m. öfver hafsytan) ligger vid Elbes öfvergång till preussiskt område. Vattendragen äro många; de flesta, såsom Schwarze och Weisse Elster (med Pleisse), Spree och Mulde, äro bifloder till Elbe, hvilken från Böhmen intränger i sachsiska Schweiz och under sitt 117 km. långa lopp utgör landets förnämsta vattenväg. Neisse, Oders biflod, genomflyter landet på en sträcka af 38 km. Sjöar saknas; deremot finnas flere kanaler. Klimatet är behagligt, med en medeltemperatur af 6--7° R. och en årlig regnmängd af 568 mm., i bergstrakterna ända till 771 mm. Till hufvudnäringarna höra åkerbruk och boskapsskötsel, som, särskildt uppmuntrade af staten, nått en hög utveckling. Af hela jordarealen äro endast 2,89 proc. improduktiv mark. Råg, hvete, hafre och korn äro de förnämsta sädesslagen; dertill kommer odling af frukt, humle, af ärt-, foder- och handelsväxter m. m. Vinodlingen är jämförelsevis obetydlig; skogshandteringen och bergsbruket äro deremot af stor vigt. En rik silfvergrufva finnes i Himmelfahrt; jern, bly, tenn, kobolt, nickel och andra produkter ur mineralriket förekomma i mängd. Stenkol brytes i Plauen; af ädelstenar finnas jaspis, ametist, topas, bergkristall m. fl.
Källa: Project Runeberg ·
