Sida 171
Sadel ...
Saemund. Se Sämund.
Saenredam [san-], Pieter, holländsk arkitekturmålare, f. i Assendelft 1597, d. i Haarlem 1665, var elev af Frans Grebber samt målade företrädesvis kyrkinteriörer, i synnerhet motiv från kyrkorna i Haarlem och Utrecht. Utmärkta taflor, daterade 1630--57, finnas i museerna i Amsterdam, Berlin, Braunschweig, Budapest o. s. v. S. saknas i nationalmuseum, men är företrädd i privatsamlingar i Stockholm. O. G-g.
Safar (Turk. Sefer), den andra månaden i den muhammedanska kalendern.
Safar (Dafar, Dhafar, Zhafar). 1. Landskap i sydöstra delen af Arabien, vid Indiska hafvet. Denna landsträcka, som äfven kallas Tehamah, är mycket fruktbar och tätt befolkad af beduinstammen Beni Gharrah. En der belägen, mindre stad med samma namn, numera med omkr. 1,500 innev., var fordom betydande, tills portugiserna förstörde den år 1526. -- 2. Fordom stad i sydvestra Arabien, i himjarernas land. Den var under åtskilliga århundraden, ännu i 6:te årh. e. Kr., de himjariske konungarnas hufvudstad, men hade redan i 12:te årh. råkat i förfall. År 1810 upptäckte Seetzen i den närbelägna byn Mankat himjariska inskrifter.
Safarik. Se Sjafarik.
Safavider. Se Safider.
Safech, egyptisk gudomlighet. Se Egypten, sp. 221.
Saffarider, Soffarider, persisk dynasti (878--912). Se Persien, sp. 1095.
Saffian. 1. Tekn. Ett slags fint läder. Se Läder. -- 2. Kem. Kristalliserad alun.
Saffira. Se Anania.
Safflor. 1. Farmak. Se Carthamus. -- 2. Metallurg. Safflor kallas ren koboltmalm, sedan den blifvit finbokad, rostad och blandad med en lagom stor qvantitet qvartspulver för framställande af den blåa färg, som kallas smalts. C. A. D.
Saffran (af Arab. asfár, gul), bot. farmak., en drog, som består af de lindrigt torkade, brunröda märkena (stigmata) hos den lilla vackra lökväxten Crocus sativus L., af nat. fam. Irideae Juss., kl. Triandria L. Växten har en fast och köttig stamknöl och gräslika blad samt purpurfärgade, strutformiga blomkalkar med mycket lång pip och sexflikadt bräm, utanför hvilket de trenne märkena hänga fram. Den har sedan urminnes tider odlats från Kina ända till Spanien och Frankrike, hvarest den bästa drogen frambringas. En annan art af samma slägte, Crocus vernus L., odlas allmänt i våra trädgårdar och blommar tidigt om våren.
Saffran skördas i slutet af September och början af Oktober. Märkena afklippas och torkas försigtigt. Till 500 gr. saffran åtgå 7--8 tusen blommor, hvarför drogen är dyr. Vid märkenas insamling bör så mycket som möjligt undvikas att inblanda något af de gula stiften eller ståndarsträngarna. Saffran bör kännas liksom något fuktig, dock ej så att vätska kan kramas ur den, vara böjlig och seg, ej torr och spröd, då möjligen färgämnet är delvis utdraget och varan derefter hårdare torkad. Färgämnet, polychroit (crocin Rochl.), är mycket intensivt. 5 cg. rifna till pulver med litet socker gifva en tydligt gulaktig skiftning åt 35 l. vatten. Lukten är egendomligt aromatisk, genomträngande, smaken bitter och något stickande. Saffran, som är en dyr vara, var redan under forntiden utsatt för förfalskning, och Plinius anmärker, att ingen vara förfalskades i samma grad som den. Traditionelt uppgifvas förfalskningar med köttrådar, rödt silke och de torkade blommorna af safflor (se Carthamus), hvilka slags förfalskningar numera sällan torde förekomma. Deremot förfalskas saffran med rödbrunfärgadt kritmjöl, som medelst gummivatten vidhäftas saffransmärkena och lätt nog undgår uppmärksamheten, men upptäckes derigenom att man lägger saffran i vatten, då kritan lossnar och faller till kärlets botten. Under medeltiden sattes mycket högt pris på saffran, såsom krydda och ett vigtigt läkemedel. Förfalskningen var belagd med mycket strängt straff. I Nürnberg blef 1444 en person bränd såsom förfalskare af saffran, och dersammastädes blefvo 1456 trenne personer lefvande begrafna för samma brott. I de flesta tyska städer anställdes under medeltiden inspektioner rörande saffran och andra droger. Saffran begagnas nu mycket mindre än förr i medicinen och ingår numera endast i tre hos oss officinella beredningar. Drogen anses hafva en lifvande verkan samt antages äfven kunna verka på qvinnans genitalorgan, ehuru detta är ovisst. Saffran begagnas dessutom i vissa finare brödsorter samt till färgning. O. T. S.
Safi (Asfi, Asaffi), stad i Marokko, vid Atlantiska oceanen, mellan Kap Cantin och floden Tensifts mynning. Omkr. 12,000 innev. Staden, enligt traditionen grundad af kartagerna, dref förr en betydande handel med marokkanskt läder, hvars namn saffian härleder sig från exportorten. Till 1641 var den portugisisk besittning.
Safider (Sofider) l. Safavider (oriktigt kallade Sufier, Sufider), persisk dynasti (1499--1736). Se Persien, sp. 1097.
Safir, miner. Se Korund.
Safranin, kem., orangeröda färgämnen, som beredas genom oxidation samtidigt af anilin (eller analoga baser) och diaminer. P. T. C.
Saftfärg, kem. tekn., till aqvarellmålning använda lösningar af färgämnen: indigokarmin, gummigutta, karmin, saftgrönt (som beredes af bären till Rhamnus cathartica) o. s. v. P. T. C.
Saftgrönt. Se Saftfärg.
Saftkanaler, anat., de fina rör eller klyftor i vissa väfnader, företrädesvis bindväfnader, i hvilka näringssaften ledes, jämte eller i saknad af blodeller lymfkärl. G. v. D.
Saftledning, bot., kallas dels saftströmningen i växterna, dels den väg saftströmmen tager. Saftströmmen utgöres hos de högre stående växterna dels af den af rötterna upptagna, uppåt genom veden stigande råa näringssaften, som består af vatten och deri lösta oorganiska ämnen, dels af den genom assimilationen beredda näringssaften, som innehåller organiska ämnen och som hufvudsakligast genom bastet ledes till de ställen hos växterna, der de behöfvas.
Källa: Project Runeberg ·
