Sida 179
Saguntum ...
inspektor. Äfven bland de akademiske lärarna har han i mycket utöfvat en ledande rol; så har han varit universitetets rektor under ett i dess nutida utveckling vigtigt ingripande skede (1876--89), hvarunder bl. a. det nya universitetshuset grundlagts och fullbordats. Äfven kommunala uppdrag har han beklädt; så t. ex. var han stadsfullmäktig i Lund 1863--64 och i Upsala 1869--72. S-e.
Sahlstedt, Abraham Magni (Magnusson), kritiker, literatör, föddes d. 20 Maj 1716 och ingick, efter i Upsala idkade studier, 1735 i Kanslikollegium, der han sedan tjenstgjorde jämte det han skötte tillfälliga uppdrag såsom sekreterare. 1747 blef han registrator i nämnda verk, men förbigicks vid sekreteraresysslans tillsättande, hvarför han 1756 fick upprättelse genom utnämning till k. sekreterare med lön på extra stat och rätt till tjenstefrihet, för utgifvandet af »nyttiga skrifter». Han egnade sig hufvudsakligen åt literära värf samt blef en af den svenska frihetstidens mångsidigaste och flitigaste författare. Betydande förtjenster inlade han om utbildandet af en vitter granskning, som sysselsatte sig med något mer än ordklyfverier och småsaker. Derjämte sökte han genom egna skrifter och bearbetningar sprida klarare och mera omfattande begrepp i estetik än dem, som förut rådt. Dit höra: Om tankar i vitterhetsarbeten (bearbetning efter Bousners, 3 dlr, 1756--58), Critiska samlingar (4 dlr, 1759--65), Vittert snille (1775), öfversättning af C. Porées »Om teatren är eller kan vara en dygde-schola» (1738) m. fl. S:s åsigt om poesien är en utveckling af den hela hans tid genomgående läran om dennas uppgift att sedligt gagna; men han medgifver dock att vissa slag af dikter synas tillkomna egentligen i afsigt »att förlusta» och af läsaren genomgås »endast för hans nöje». Äfven som vitter författare framträdde S., dels med Melicerta, herdaspel (1750) samt en del smärre epigram o. dyl., dels med en mängd öfversättningar på prosa, bl. a. »Caracterer, eller sedebilder af menniskor» (efter Theophrastus, 1754), »Consolatio philosophiae» (efter Boetius, 1744), hvilken han utarbetade, medan han 1742 satt häktad i en högmålssak, »Caracterer» (efter La Bruyère, 1764--84), romaner och noveller af Le Sage, m:lle de Lusson m. fl. Äfven genom sin bekanta Samling af verser på svenska (4 dlr, 1751--53) gjorde han gagn åtminstone för literaturhistorien, genom att hopplocka strövers af en mängd eljest tämligen obekanta vitterlekare. Olyckligtvis meddelar han oftare utdrag än hela stycken och anger aldrig de källor, mest tillfällighetsdikter, ur hvilka han hemtat bidragen. För svenska språkets vetenskapliga undersökning och regelbindande var S. länge verksam; hans arbeten på detta område, särskildt rättstafningens, lemnade långvariga spår efter sig. Han var dock snarare samlare och kompilator än språkforskare i egentlig mening. Han utgaf sålunda: Försök til en svensk grammatica (1747, öfvers. på tyska 1760), Svensk grammatica (1769, 3:dje uppl. 1798, förkortad 1772, öfvers. på ryska 1773, på tyska 1796 och på franska), Svensk ordbok (1757, omarbetad 1773), Dictionarium pseudo-svecanum, det är ordlista på främmande ord (1769), In glossarium J. Ihre observationes (1773), Sagan om tuppen (med dess fortsättningar 1758--59), Veckoblad om svenska språket (1767) m. m. Längst af dessa bibehöll sig hans ordbok, på grund af dess jämförelsevis rikhaltiga innehåll och dess noggranna latinska tolkningar. Äfven för latinet utarbetade han en Glosebok (1765) och Colloquia et fabulae (1776, 3:dje uppl. 1786). Men jämte detta betydande författareskap fann S. under många år tillfälle att i otaligt många ströskrifter och tidningsuppsatser behandla äfven mer praktiska frågor, sysselsätta sig med vitter och politiserande polemik o. s. v. Ett mindre antal af hans hithörande skrifter nämnas här i tidsföljd: Ett bref till auctoren af thet Svenska Nitets 25:e ark (1738), Nyckel til svenske Argus (1739), Bref om den oinskränkta handels- och slögdefriheten (1756), Sinnebildskonsten (1758), Bref om manufacturvarors dyrhet (1762), Bref om landtbruket (s. å.), Om frihet i näringar (1763), Den svenske köpmannen, fabrikören, krämaren, handtverkaren (1765--66), Tankar om öfverflödsvarors försäljare (1765), Bref til min son (1768), Om tryckfriheten (1770), Tankar om ett uppodlingssällskap (1774) och Runstafven förnyad (1776). S. afled i Stockholm d. 27 Okt. 1776. -rn.
Sahlström, Per, riksdagsman, född i Borås d. 4 Aug. 1785, måste redan vid tio års ålder begifva sig ut i verlden för att sjelf söka sin utkomst. Han försökte sig i många yrken, hvarunder han ofta fick slita mycket ondt, och blef vid några och tjugo års ålder inspektor på Långbro gård i Vårdinge socken i Södermanland. Derstädes tillvann S. sig inom kort stort förtroende genom sin omfattande kommunala verksamhet. I vidsträcktare kretsar gjorde han sig känd genom ett par skrifter: Beskrifning öfver Vårdinge socken (1824) och Om folkundervisningen (1833), hvilken sistnämnda ådrog honom en smickrande uppmärksamhet från Karl Johan. 1840, hvilket år han ock utbytte sin inspektorsbefattning mot egendomsegarens, utsågs han till sin orts representant i bondeståndet och omvaldes derefter vid alla följande riksdagar, tills han efter riksdagen 1856--58 på grund af ålder afsade sig omval. Han fick 1846 plats i den då upprättade representationskomitén, der han motsatte sig intagande af kungavalda ledamöter i Första kammaren samt graderad skala för de valberättigade. Vid riksdagarna på 1850-talet var han ledamot af statsutskottet. Han uttalade sig der 1853--54 för anläggande af tvänne statsbanor hvilkas anläggningskostnad skulle betalas med öfverskottet på bränvinsmedlen. För öfrigt uppträdde han alltjämt vid riksdagarna som en ifrig förespråkare för folkupplysningen, med yrkande att »barnaundervisningen skulle förklaras som en nationalangelägenhet af första ordningen». S. var en af bondeståndets mest framstående representanter under sista tidskiftet af ståndsriksdagarna. Han dog på sin gård Berga i Vårdinge den 3 Nov. 1866.
Källa: Project Runeberg · ·
