Sida 289
Sats ...
vigtigaste hamn vid Röda hafvet. Den på ön liggande stadsdelen, den egentliga staden, har flere stora byggnader, ämbetslokaler och varumagasin. De på fastlandet belägna qvarteren, kallade Djef, utgöras deremot hufvudsakligen af tältartade hyddor och bebos af bischari. En liflig handel drifves med elfenben, gummi, sesam, senna och bomull. För karavanerna till Berber och Kassala är S. utgångspunkt. Med Sues eger det regelbunden ångbåtsförbindelse. Slafhandel, ehuru strängt förbjuden, drifves ännu i smyg. Af industriella alster förekomma läder- och silfverarbeten. S., som 1865 jämte kringliggande ofruktbara område af turkarna afträddes till Egypten, var redan under den tidigaste medeltiden en icke obetydlig handelsplats. Under mahdins uppror, 1881--85, besattes det af engelska trupper, som 1886 utbyttes mot egyptiska. Staden bildar numera med sin omnejd ett särskildt administrativt område, styrdt af en s. k. muhafis.
Sauda, indisk skald under början af detta århundrade. Se Hindi, sp. 1253.
Saude (Sövde), allmänt ortnamn i Norge. I Telemarken finnes ett pastorat med detta namn, och i Ryfylke vid slutet af Sands- eller Saude-fjorden ligger en socken Saude, som är en mycket besökt sommar vistelseort. Y. N.
Sauer (Fr. Sure), biflod till Mosel, upprinner på Ardennerna, i belgiska prov. Luxemburg och flyter i sydöstlig riktning genom storhertigdömet Luxemburg, hvars gräns mot Rhenprovinsen den bildar från Wallendorf. Den upptager bl. a. Alzette fr. h., Our och Prüm fr. v. samt mynnar ut i Mosel, från v. S. är segelbar under en sträcka af 59 km.
Sauerland, egentl. Süderland, den emellan Sieg och Ruhr belägna södra delen af landskapet Westfalen. Areal 5,430 qvkm. Landet är nästan helt och hållet uppfyldt af »das sauerländische gebirge», en högslätt, hvilken med sina bergförgreningar sträcker sig in i regeringsområdena Köln och Düsseldorf. Betydande lager af jernmalm, blyerts, svafvelkis och i synnerhet af stenkol förekomma inom området.
Saul, Kis' son, af Benjamins stam, Israels förste konung, lefde i förra hälften af 11:te årh. f. Kr. Af Samuel (se d. o.) och mot dennes vilja blef han på folkets begäran smord till konung, men han måste dela sin makt med den mäktige presthöfdingen och synes till en början endast varit folkets anförare i krig. Hufvudet högre än allt folket, inverkade han på krigarna dock ej allenast genom sitt yttre, utan ock genom hela tjuskraften af en storslagen personlighet. Det visade sig snart, att Israels folk fått en man i spetsen för sig, som förstod att hålla de påträngande grannfolken på vederbörligt afstånd. Filistéerna, de dittills aldrig helt öfvervunne arffienderna, blefvo i grund slagna; ammoniter och moabiter, edomiter och amalekiter fingo hvar efter annan känna tyngden af Sauls väldiga arm. Men förhållandet till Samuel vardt allt kyligare och öfvergick till fullkomlig brytning, då Saul efter en seger öfver amalekiterna icke förfor med öflig stränghet vid utförandet af de sedvanliga blodsdomarna öfver de besegrade. Samuel förklarade nu Saul ovärdig att vidare herska och uppställde i hemlighet en motkonung i den unge David, Isais son, af Juda stam. Det dröjde dock länge, innan David öppet trädde upp som Sauls medtäflare. Till en början kämpade han under honom mot filistéerna samt vann derunder stort hjelterykte, särskildt genom envigskampen med kämpen Goliat. Han förmäldes nu med en af Sauls döttrar, vid namn Michal, blef förtrogen vän med dennes ridderlige son Jonatan, stod äfven högt i gunst hos Saul sjelf och skingrade ofta genom sitt konstfulla harpospel konungens svårmod. Omsider började dock Sauls misstänksamhet väckas. David, som fruktade för sitt lif, flydde till filistéerna. Saul, hvars mjeltsjuka lynne alltmera fördystrades, fläckade sin hjelteära genom dåd af vild grymhet. Allt detta försonades dock genom hans tragiska slut. Omgifven af en liten, men trogen skara, kämpade han på Gilboas berg en sista strid mot en öfvermäktig filisteisk här; och då Jonatan och två andra af hans söner dött hjeltedöden vid faderns sida, kastade sig denne, svårt sårad, på sitt svärd, för att icke lefvande falla i segrarnas våld. Först David vardt det omsider förunnadt att fullfölja hans verk och bräcka filistéernas makt. Men innan dess måste han utkämpa en lång och hård kamp mot Sauls öfverlefvande son Isboset och de stammar, som slutit sig till honom. Denne blef väl slutligen mördad och David utan vidare motstånd hyllad som konung; men han tyckes dock icke hafva känt sig fullt säker på sin tron, förr än hela Sauls hus ändtligen blifvit utrotadt. E. Sn.
Saulcy [sålsi], Louis Félicien Joseph Caignart de, fransk arkeolog, numismatiker och orientalist, f. 1807, var först löjtnant i artilleriet, blef 1838 professor i mekanik vid krigsskolan, men kallades kort derefter till konservator vid artillerimuseet i Paris. 1842 blef han medlem af Académie des inscriptions och 1860 senator. Död 1880. Redan som löjtnant erhöll S. nämnda akademis pris för sin Essai de classification des suites monétaires byzantines (1836). Hans öfriga arbeten afhandla spanska och lothringska mynt, franska mynt från Frans I:s tid, keltiberiska, feniciska och egyptiska inskrifter, mediska och assyriska kilskrifter, Jerusalems topografi m. m. Nämnas må: Voyage autour de la Mer morte (1852--54), Études de la numismatique judaique (1857), Voyage en Terre-Sainte (1865), Les derniers jours de Jerusalem (1866), Histoire d'Hérode, roi des juifs (1867) och Les monnaies datées des séleucides (1872).
Saulo, fjäll på Kölen, i Qvickjocks socken, Lule fögderi, Norrbottens län. 1,698 m. högt.
Saulus. Se Paulus.
Saumaise [såmäs], Claude de, berömd lärd. Se Salmasius.
Saumarez [så'mares], James Saumarez, lord S., engelsk amiral, född på Guernsey 1757, bidrog som fartygsbefälhafvare väsentligt till Rodneys seger öfver den franske amiralen De Grasse (1782) och till fransmännens nederlag vid L'Orient (1795). Efter att med utmärkelse hafva deltagit i Medelhafsexpeditionen 1798
Källa: Project Runeberg ·
